Etnografiska, här är ”de andra afrikanerna”
Förhoppningsvis använder museet de nya bidragsmiljonerna till att gräva mer kring afrosvenskarna
Nyligen tilldelades världsmuseerna – Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet – tio miljoner kronor. Syftet är att utmana museernas koloniala historia.
För mig var detta den bästa nyheten på länge. Men sen påmindes jag om höstlovet vid Etnografiska där det enda minnesvärda egentligen var utställningen ”Afrika pågår”. Och det på grund av den djupa besvikelse jag kände inför det kala rummet och den extremt sparsamma informationen om bland annat Sveriges förhållande till kontinenten Afrika.
De afrosvenskar från 1800-talet som fanns på väggen lämnade fler frågor än svar men det mest spektakulära och ogenomtänkta var den begränsade informationen nedanför bilden av mKhwelantaba, i Sverige känd som Josef ka Mataka Zulu.
”Under 1800-talet utbildade han sig till missionär i Uppsala tillsammans med fyra andra afrikaner,” stod det. Förbannad var bara förnamnet på vad jag var resten av helgen.
För i ett av de få rum i Sverige som ska lyfta afrosvenskar och ge nya perspektiv kring tidiga och nuvarande berättelser väljer Etnografiska samma gamla historiebeskrivningar. ”Tillsammans med fyra andra afrikaner” utesluter det minsta man kan begära av en utställning som ska ge publiken ett annat perspektiv – deras namn.
”’Afrika pågår’ är ett utforskande och metodutvecklande dialogprojekt med syftet att lyfta fram nya perspektiv på den afrikanska kontinenten med och av svenskar med afrikanskt ursprung.”
Så står det på Etnografiska museets hemsida men med det snäva och godtyckliga urvalet missar man sitt eget syfte. Utställningen är spretig och blir som vanligt en efterhärmning av afroamerikansk svarthetskultur utan att överhuvudtaget brottas med begreppet afrosvensk. Snarare bekräftar utställningen västvärldens bild av vad som är Afrika.
Enligt SCB är eritreaner och somalier de största afrikanska invandrargrupperna i Sverige. De har, likt många andra, ett rikt kulturarv med sig som med tiden med stor sannolikhet beblandas med det svenska. Men av någon anledning tar man knappt hänsyn till dessa gruppers kulturella arv när man talar om afrosvenskar och svarthet. Det är som om svarthet i Sverige, likt i USA, skapas utifrån en kollektiv kulturell identitet. Något som inte riktigt kan göras i Sverige då individer redan bär på ett arv från sitt hemland. Så vad innebär det att vara afrikan i Sverige? Och vem eller vilka får bestämma över vad som är afrikanskt?
I svenska missionärers böcker och artiklar om Östafrika och östafrikaner beskrevs ibland de olika folkgrupperna utifrån hur mycket de ansågs likna européer. I boken ”Om gallafolket: ett Evang. Fosterlands-stiftelsens missionsfält i Ostafrika” beskriver missionspastorn Nils Hylander ”gallafolket”, (galla är ett nedsättande ord för oromoer) så här:
”Missionspastor K. Cederqvist, som företagit resor i de nordliga gallaprovinserna säger: I Omoflodtrakterna synas gallaerna bäst ha bevarat sig för beblandningen med andra folk. Gallaerna där äro nära nog lika ljusa som sydeuropéer, hafva smärt kroppsform och vackra, ofta mycket markerade ansikten”. Vidare menar Nils Hylander att det finns en klar skillnad mellan oromoerna och ”negrerna”.
Fler än missionspastorn hade den uppfattningen om oromoer, det förekom också liknande jämförelser, med ”abessinier”. Även om missionärerna sett dem som afrikaner har de ändå skiljt på Östafrika och resten av Afrika. Och Nordisk familjebok skriver: ”Deras musik är ytterligt enkel och höjer sig föga öfver den vanliga negermusiken”.
Något år tidigare besökte jag en eritreansk/etiopisk butik för att hämta ut min traditionsenliga eritreanska klänning. Kassörskan log när hon sa att de precis hade fått in afrikanska smycken. Jag såg mig omkring, för trots att jag kände doften av rökelse, såg ett glas liptonte tillsammans med nejlika och kardemummakärnor, undrade jag i någon sekund var jag egentligen befann mig.
”Men alla smycken här är väl afrikanska?” Svarade jag när polletten trillat ner. Guldsmycken med det välkända ortodoxa korset, ett guldsmycke med ett lejon och små kupolformade ringar i guld stod i en glasmonter och skrek Afrika. Men expediten vinkade bort frågan ”nej men, det här är eritreanska smycken. Här är de afrikanska”, sa hon och tog fram träarmband i olika färger och pärlhalsband i svart, rött, grönt och gult. “Afrikanskt,” sa butiksbiträdet och log.
Hennes och de koloniala missionärernas perspektiv av vad som är afrikanskt sammanföll med Titiyos sommarprat i år där hon återgav denna enahanda platta och förenklade bild av Afrika och afrikaner när hon pratade om afrikanska instrument, afrikanska kläder och hur hon en dag i USA inte såg ”särskilt afrikansk ut”. Utställningen ”Afrika pågår” jobbar med samma uppfattning som butiksbiträdet och Titiyo.
Nå, vilka var dessa ”fyra andra” som utställningen ”Afrika pågår” skrev om?
Den ena studenten var Markus Germei, eller rättare sagt Marqos Girmai som namnet uttalas på tigrinja. Honom har jag tidigare skrivit om.
Han lärde sig svenska på EFS, Evangeliska fosterlandsstiftelsens, skola i Eritrea. Till Sverige kom Marqos på egen hand som vad man i dag skulle kalla båtflykting. Han var den första svarta som prästvigdes i Sverige, vilket tidigare förbisetts av både SR och författaren Amat Levin då de menade att det var Mkhwelantana, Josef Zulu Kamataka. Detta borde ha fiskats upp av Etnografiska men av någon anledning blev Marqos bara en siffra vid sidan av mKhwelantabas informationstavla. För mig är detta obegripligt.
Mikael Kidanu studerade teologi i Sverige och återvände sedan till sitt hemland Eritrea för att fortsätta arbeta som missionär.
Den tredje, Hagena Natanael Djigo, var en frigiven slav som togs om hand vid den svenska missionsstationen i Monkullo (Imkullo). Han studerade vid Johannelunds missionsskola i Sverige men gick bort under sin studietid här. Tillsammans med andra EFS-medlemmar ligger han begravd vid Bromma kyrka.
Tewolde Medhin valde att gå med i missionsrörelsen i Geleb, Eritrea 1874. Ett par år senare utvaldes han till att studera vid Johannelunds teologiska institut. Tewolde Medhin arbetade som präst i Abessinien och var bland annat även aktiv i arbetet med att översätta Nya testamentet till tigrè.
I och med de nya miljonerna hoppas jag att Etnografiska museet satsar på att lyfta fler perspektiv, fler berättelser och genom det vågar gräva mer i vad det har inneburit och innebär att vara afrosvensk.
