Allas krig mot alla är en myt i undergångsfilmer
Man önskar sig något annat av Netflix storsatsning ”Leave the world behind”
I orostider ökar antalet undergångsskildringar explosionsartat. Så var det under kalla kriget och så är det i dag, när klimatförändringarna hotar vår existens. Det senaste tillskottet – ”Leave the world behind” – är ett buffébord i sammanhanget. Där åker ett Brooklyn-par (Julia Roberts och Ethan Hawke) ut till ett flott Airbnb-hus utanför stan, när strömmen plötsligt slås ut.
Sen får tittaren pussla ihop apokalypsen utifrån disparata scener: självkörande teslor börjar köra knäcka ägg med varandra (AI tar över), Julia Roberts reklamare förvandlas till en rasistisk tigermamma (polariseringen), Ethan Hawkes medieprofessor blir en hjälplös mansbebis när pinnarna på mobilen försvinner (teknikberoendet blir vår undergång) och ståtliga hjortar stirrar anklagande på familjen, som om Miyazaki tagit över rodret (klimatförändringarna). I en scen blir en hillybilly suspekt bara av att lasta ett storpack i sin pickup (statskupp på g?).
Det är en storsatsning från Netflix, med paret Obama som producenter och Sam Esmail (”Mr. Robot”) som regissör. På ett elegant sätt är det en film om mörkläggning som också mörklägger sambandscentralen i våra hjärnor. Vilken av alla undergångsscenarier är den verkliga orsaken? Välj själv! Problemet är bara att den skapar fake news om hur människor reagerar under katastrofer.
Det är en klassisk trop som Hollywood hämtat från Thomas Hobbes. När staten kollapsar och Leviatan inte skyddar oss utbryter allas krig mot alla. Så föreställde man sig länge att det var, tills fältet katastrofsociologi uppstod under 70-talet. En sak man snabbt dementerade var den så kallade ”fernissa-teorin”. Den lär oss att om en orkan drabbar en stad och en butik mirakulöst nog klarar sig kommer butiksägaren ställa sig på verandan med en hagelbrakare och skydda sin egendom. Klös en altruist och du får se en hycklare blöda, lyder ett talesätt.
När detta händer i verkligheten sker det motsatta: butiksägaren ställer upp dörren och skänker bort varorna. Återkommande under katastrofer är att människor i ett initialt skede bygger kommunistiska enklaver – små paradis i ett brinnande helvete. Till och med under Blitzen över London skedde ett väldigt utbrott av hjälpsamhet och stoisk humor. Vid ruinerna av en butik satte ägaren upp skylten: ”MORE OPEN THAN USUAL”. Hitler kunde inte förstå denna epidemiska vänlighet i det brittiska folkdjupet.
Som Rutger Bregman skriver i ”I grunden god” syns vår solidariska natur ända ner på skelett-nivå. Studier av våra skallars utveckling visar att det inte döljer sig skräckinjagande silverryggar bakom den civiliserade fernissan. Snarare har evolutionen format oss … gulliga. Till en Homo Puppy som försöker vifta på svansen även under svåra omständigheter.
Visst pågår det alltid många saker i populärkulturella verk. I ”Leave the world behind” finns en mild kapitalismkritik när Julia Roberts brister ut i en drabbande monolog om att det är arbetet i reklambranschen som format hennes cyniska blick – som hon helst vill reklamera. Samtidigt hade jag förväntat mig något annat än denna i grunden ärkekonservativa människosyn när paret Obama och Esmail står för produktionen. Jag har inget emot undergångsskildringar – de är ofrånkomliga i dessa tider – men kunde man inte önska sig en enda film som illustrerar utvecklingens verkliga järnlag? Den lyder: Survival of the Friendliest.
