Bra början för barock
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-12
Barockoperans framgång på kontinenten under det senaste kvartsseklet beror inte minst på att den sceniskt och teatralt så lyckosamt förmält sig med postmodernismen. Med metaforen som nyckel har en rad fantasifulla uppsättningar förnyat operakonsten och odlat sin egenart utan krav på att ställas sig i nyttans tjänst, även om vackra paralleller mellan då och nu ofta fått plats.
Det är alltså på tiden att Kungliga Operan hoppar på tåget. Händels Xerxes kan ses som en parodi på opera seria, i stället för att hylla härskaren och balansera kärlek mot makt får den persiske konungen förlora omdömet. Regissör Daniel Slater läser i stället historien om Kung Xerxes kärleksbekymmer och dito förvecklingar genom en senare tids dramaturgiska krav, i princip som en komedi som förebådar Mozart och da Ponte. Händel betraktas alltså genom välkända glasögon.
Gott så. Tiden är 1930-tal, kanske just 1935 när Persien blir Iran, och stilen art déco: en syntes mellan Herodotos (som berättar om Xerxes brobygge) och Händels London. Elegant och iögonfallande med klara färger och geometriska linjer; sångarna rör sig som i en Hollywood-komedi från tiden. Mer slapstick än en musikalisk grundad humor, med undantag av Lars Arvidsons träffsäkra Ariodates. Men tricket att låta da capo-ariorna också bli fysiska (sångarna lämnar scenen och kommer tillbaka för da capot), fungerar utmärkt.
Även om jag hade önskat en mer barock uppsättning, så finns här en rad storartade röster. Främst bland många likar är Katarina Karnéus i titelrollen, tjugo års karriär tog det innan hon fick äntra Kungliga Operan. Hennes mezzo är tydlig, kraftig och helt rätt för rollen. Matilda Paulsson som hennes bror Arsamenes har god närvaro och en välslipad röst medan Ailish Tynans ettriga Atalanta blir operans starka svar på Mae West. Malin Byström ger den trånande Romilda (i kvällens vackraste klänning) en smidig och så förförisk sopran att man förstår att Xerxes tappar huvudet, medan Katarina Leosons försmådda Amastris ger sin hämndlystnad ett riktigt bett.
Hovkapellet kämpar bra under Andreas Stoehrs ledning, det låter en smula baktungt emellanåt och den elegans som kan uppstå i dialog mellan solister och stämmor har ännu inte infunnit sig. Och att hoppas på det slags spänst och luftighet som tidstrogna instrument förmår skapa, ja, det ska man väl inte förvänta sig. All vår början bliver svår, men äntligen, ropar jag tyst, lite barock på Kungliga Operan.
Claes Wahlin
