… men är detta verkligen Nobelprislitteratur?
Vad är ett krig, ett förtryck, en katastrof? Förmodligen har ingen fångat det bättre än Svetlana Aleksijevitj.
I trettio års tid har Aleksijevitj samlat vittnesmål från Sovjetunionens komplexa historia; Stalingrad, Sibirien, Tjernobyl … Det är ofta kvinnorna som talar, dem som ingen tidigare har lyssnat på.
Det är världslitteratur. Men är det Nobelprislitteratur?
Litteraturens genreindelning är lika konstruerad som förlegad, men när Aleksijevitj nu ändå tilldelas priset kan man ändå nysta lite i frågan.
Aleksijevitj har arbetat fram en metod för att vara så sanningsenlig som möjligt. Den ligger så långt ifrån new journalism man kan komma, det vill säga en journalistik med litterära ambitioner, där man bjuder frikostigt på interiörer, exteriörer och spekulerar i människors känsloliv. Ofta har man mindre på fötterna än läsaren förstår.
Aleksijevitj arbetar precis tvärtom. Alla hennes böcker består av intervjuer i jagform, så nedskalade att det inte är mer än röster. Efter hundra sidor blir denna röstväv monoton, för alla pratar likadant.
Och kanske är det här som den författarröst, den berättare, kanske till och med den stilist, som jag saknar egentligen finns. Även om man kan tro att Aleksijevitj bara transkriberat vittnesmål, har hon disponerat materialet till nåt oerhört effektivt, dramaturgiskt är det mästerligt.
Men ändå måste man tillåta sig en tankelek: Vad skulle hända med texterna om det visar sig att de innehåller en måttsats dikt, fiktion, berättarfrihet? Skulle det bli bättre eller sämre litteratur? Svaret är inte givet.
