SD:s kamp imponerar
Partiet har arbetarrörelsen som den stora fienden
Debatt Jag imponeras av SD. I all sin vedervärdighet visar de att man är en kämpande rörelse. De tror på sin politik och vägrar ”ta ansvar”.
Det liberala kommentariatet – som alltid underskattat SD – sitter nu i varenda kanal med viktig min, men inte med ett ord vidrör man det som alltihop trots allt kokar ner till: SD är ett borgerligt parti.
I fyra år har SD stött högeralliansen i nästan alla frågor. Det var ju därför Reinfeldt kunde regera, om än lite kraftlöst. Vid enstaka tillfällen tyckte SD annorlunda, och då gjorde de stor affär av det.
Petter Larsson har sammanfattat SD:s ekonomiska och sociala politik de senaste åren: SD har jublat över den slopade fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och arvsskatten. Man har stöttat den sänkta bolagsskatten, som öst in pengar i bankerna. Man har varit för Lagen om valfrihet, vilket är ett av de största momenten i systemskiftet; det gör att vem som helst kan starta en barnmorskemottagning med samma bidrag som kommunal verksamhet. Man är för Rut, inklusive skattefinansierad läxhjälp åt de välbeställda. De har motarbetat MBL och önskat fler undantag i LAS.
Lägg till detta att partiet vill avskaffa 1 maj och 8 mars och i stället fira drottningens födelsedag.
SD gick till val på en mycket högre höjning av A-kassan än de rödgröna, och vill ha stärkt sjukförsäkring – men ändå röstar de nu för Alliansens budget som vill motsatsen. Varför?
En borgerlig förklaring är att SD brister i ansvarstagande. En riktigare förklaring är att partiet vilar på en fascistisk idétradition: arbetarrörelsen är den stora fienden. ”Fascismen är borgerlig till sin karaktär”, skrev Herbert Tingsten redan 1935.
Det är den fortfarande.
Nu kommer vi få ännu mer borgerlig politik, eftersom blockpolitik aldrig kan vara annat. Vad händer med socialdemokratin i en sån ”sittaschon”, för att prata löfvenska? Den europeiska utvecklingen förskräcker.
I Danmark blir partiet alltmer likt Dansk folkeparti. I Spanien förbereds en bred uppgörelse med högern för att hålla borta radikala Podemos, som är störst i opinionsundersökningarna. I Frankrike lägger ”socialisterna” nu fram ett sjupunktsprogram som häller hundratals miljarder i gapet på storföretagen.
Under hösten har det liberala kommentariatet haft munnen full av ”flyktingvolymerna”. Frågan är egentligen vem som ska ta ansvar för vad i det som ligger framför oss.
