Likgiltigt och trött om själens träskmark
Hjärnstorm vill inte nå ut
TIDSKRIFT Det är förmodligen en fråga om inställning, men jag kan inte undvika att vara oändligt trött på kryptiska tidskrifter som präglas av självtillräcklighet, en attityd om att inget behöver förklaras eller introduceras. Man vill inte nå ut.
Nu har konstinriktade Hjärnstorm funnits i snart fyrtio år och många stora namn fyller CV:t. Volym 119 pryds av Klas Katt, Gunnar Lundkvist ångestridna seriedjur. En passande cover boy, eftersom Själens träskmarker är vad som sammanbinder numret. Bidragen vältrar i förtvivlan. Inget löser sig. När Klas Katt säger att ”Ett äktenskap är bara en illusion om en gemenskap som aldrig funnits”, så ger det mig en sorts tröst. Jag skrattar för att det är hemskt, och sant. Så kan misär fungera när det är bra gestaltat. Tyvärr är det ett undantag. Innehållet är provocerande likgiltigt och trött, utan att trösta eller roa.
Ett annat undantag är Margareta Klingbergs bild- och textdokumentation om romerna i Helenelund som blev avvisade i början på året. Där finns en vilja och drivkraft som överförs till läsaren. Resten påminner om utkast som blivit liggande, som man upptäcker och skrapar ihop. Tänker välvilligt att det var kanske inte så
illa trots allt. Och man hoppas att ingen ska märka, att det var det visst.
