Rösten alla ville hylla – och håna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2018-08-27 | Publicerad 2012-02-15
Houstons mjukare stämma passade både svart soul och vit pop
Det finns få röster som debatteras med sådan frenesi och ilska som Whitney Houstons. Ingen annan röst har väckt så mycket vrede och hån när den inte hållit som Houstons under de senare åren av karriären. När sångerskor som Ashley Simpson eller Britney Spears – och nu senast Lana Del Rey på Saturday Night Live – misslyckas har det mer varit fråga om skadeglädje. När Whitney Houston misslyckades under sin sista världsturné under slutet av 2009 och första halvan av 2010 var det en rasande publikstorm på olika sociala fora och i nyhetsmedierna. Domen var hård och oförlåtande. Whitney hade knarkat bort sin talang.
Vad i hennes röst skapade en så obeveklig röstfetischism? Varför klarar sig mer medelmåttiga sångerskor från hennes generation som Madonna och Kylie Minogue bättre från sin samtids hårda dom? Kanske för att Whitney Houstons varumärke var baserad på sången mer än image.
När hon framförde den amerikanska nationalsången på Super Bowl 1991 och sjöng med sin virtuosa kraft väcktes troligtvis det publika monster som slukar rena toner. Den lätthet som hon sjöng med tydde på att hon i ordets rätta bemärkelse hade en gudagiven gåva. Kulmen nås kanske i den av hennes låtar som mest förknippas med hennes röstakrobatiska förmåga, covern på Dolly Partons I Will Always Love You. Den inledande versen sjungs helt a capella, helt okonstlat och bräckligt. För varje vers lägger hon mer och mer kraft i sången fram till klimaxen i den sista refrängen med tonartshöjningen och den sista frasen i sången som aldrig tycktes vilja ta slut. Popsång skulle aldrig mer bli sig lik efter det.
Man ska inte underskatta betydelsen av denna rösts genomslagskraft. När Whitney Houston slog igenom i mitten av 1980-talet överbyggde hon barriärerna mellan svart soul och vit mainstreampop med sin gospelskolade röst. Hon följde i fotspåren på sångerskor som Dionne Warwick, Aretha Franklin och Gladys Knight, men med en betydligt mjukare ton än sina föregångare. Hon kunde därför göra genremässiga förflyttningar mellan en oförarglig danspop och betydligt mer vuxna soulballader.
Whitney Houston har satt standarden för en hel generation av unga sångerskor världen över – sångtalang har de senaste tjugo åren varit synonym med Whitney Houston när hon brer på som starkast i powerballader som The Greatest Gift of All, I Have Nothing eller Didn’t We Almost Have it All. Hon förde gospel in i popen och det är henne till tack – eller till last – att unga sångadepter wailar utan pardon.
Sång blev synonym med uppvisning. Kanske är det en direkt följd av detta att sångerskor som profilerar sig i ett
motsatsförhållande till mainstreampopen sjunger så avskalat från ornamenteringar och power om man jämför med förra decenniets stora pop- och soulnamn som Beyonce och Christina Aguilera. Arvet från Whitney Houston är enormt.
Loretto Linusson
