Allt kretsar kring granen
Det finns något djupt odemokratiskt i julgranstraditionen. Jag tänker på det när jag ser om När Harry mötte Sally, världens smartaste romantiska komedi. Att låta en människa själv försöka bära hem en gran till jul är ett av de tydligaste sätten att beskriva ensamhet. Det otympliga hanterandet av ett träd och tyngden i samma träds gemenskapssymbolik gör det outhärdligt sorgligt att se.
Den trygghet granen representerar gör den också till ett effektfullt träd att använda i litterära skapelser om otrygghet. Både Lotta Lotass och Tove Jansson låter granen stå för något främmande och potentiellt farligt. I novellsamlingen Band II från Gabbro till Löväng (2002) skriver Lotass om en gran i novellen ”Hemtrevnad”. Granen växer och växer och stugan jaget bor i krymper och krymper. ”Granen var endast en gran, om än inte oförarglig”. Faran i ett eventuellt blixtnedslag eller en kraftig storm blir påtaglig genom granens skugga som successivt söker sig över hustaket.
Granoron, Lotass precisa ord, sprider sig också i Janssons novell ”Granen”. Från början återfinns den i samlingen Det osynliga barnet men finns nu utgiven i en ovanligt rik samlingsvolym från Alfabeta som heter Stora boken om Mumin (2008). Muminfamiljen väcks ur sin idesömn av en irriterad hemul. Något som kallas ”julen” är på väg och familjen förstår att det är av största vikt att få tag i och att klä en gran innan mörkret faller. Ett blygt knytt upplyser dem om att granen vill ha vackra saker, så vackert man kan ska man klä på den. För Mumintrollets pappa, alltid med ett osvikligt sinne för logik, uppenbarar sig bilden av att granen är till för att beveka julen och inte som han först trodde för att gömma sig i när julen behagar dyka upp.
I Klas Östergrens ”Röd jul” är granen och monterandet av densamma ett erotiskt centrum. Novellen återfinns i Med stövlarna på och andra berättelser (1997), jaget är skyldig en granförsäljare pengar och erbjuder sin kropp, i form av arbete, i betalning. När överklasskvinnan Bonnie kommer som eftermiddagens sista kund bestämmer han sig för att leverera granen själv till hennes paradvåning på Riddargatan. Texten är full av sexuella anspelningar. De ska få den att stå, ljusen ska stoppas in, han måste klä av sig för att orka den fysiska ansträngningen. Det sprider sig i mitt språkcentrum och jag ser det ekivoka i varje adjektiv, att wellpappen är just sladdrig.
Som vanligt står granen i mitten, stjärnfull i kärnhuset, kärnfull i stjärnljuset. När granen själv får tala, som i H C Andersens saga Granen njuter den av tanken på flärd och upphöjning. Jag undrar vad den skulle ha tyckt om scenen i den fina våningen på Riddargatan. Kanske njutit av granförsäljarens beröring, av Bonnies gnistrande pärlor.
Andersens gran är full av förtröstan, så självklart övertygad om att framtiden bara kan bli ljusare. Att komma in i värmen, smyckas, prydas, älskas, måste betyda att det efteråt kommer något ännu större – något ännu skönare. Det är förstås en gammal sensmoral, att leva i nuet och nöja sig. Inte längta, inte tro att gräset, skogen, kan bli grönare. Ändå har jag svårt att förstå Andersen, hade granen varit lyckligare i skogen bara för att den hade fått leva längre?
Man luras att tro på livslängden som självändamål när man ser Love Story, världens smartaste romantiska tragedi. I Oliver och Jennys första stapplande steg i verkligheten arbetar Oliver som granförsäljare, som illustration av det mest otacksamma (i bokförlagan jobbar han på Posten, tydligen mindre filmiskt tilltalande). Som grädde på slaverimoset glömmer han dessutom att köpa med sig en egen gran till sitt hem i ”the mongolian side of Cambridge”. På samma sätt är det granlösheten snarare än barnlösheten som bestämmer tragiknivån hos Klas Östergrens granförsäljare. Naivt återkommer han till Bonnies trappuppgång men möts av tryckande tystnad. ”Och granen står?” Så blir granen det sista samtalsämnet i deras sista samtal.
Det ligger i granens betydelsefält att den är en medelpunkt, ett nav. Bokstavligt och bildligt dansar man runt den, som vore den en relik från en tid av naturmystiska ritualer. Hos Lotass blir granen ”den fästpunkt från vilken de mätte allt annat”. En ramsa räddar människorna från katastrofen, skogvaktaren mumlar: ”Världar på dess grenar vila”.
