Skräckis utan kalla kårar
Film När jag var tonåring var Neil Gaiman framför allt Tori Amos vän och skaparen av seriekaraktären och gothförebilden Death. Sen kom Coraline, en modern Alice-berättelse som liksom sin föregångare bortser från regeln om att inte skrämma barn.
Nu har Henry Selick ( Nightmare before christmas) gett sig ut på kamikaze-uppdraget att animera Gaimans mystik, och under förtexterna tänker jag för ett ögonblick att han kan lyckas. Ramberättelsen är densamma: Coraline flyttar in i en villa, kryper in genom en dörr och träffar en kvinna med knappögon som presenterar sig som hennes andra mamma. Men förutom det obegripliga i att skriva in grannpojken Wybourne som ett generiskt obligatorium ligger skillnaden i stämningen, som är så tillspetsad att den i stället för spöklik blir slätstruken.
Coraline har i filmen blivit odrägligt beskäftig. Något i hennes kropp får mig att tänka på den amerikanska tecknade Pippi Långstrump-versionen, charm ersatt med plast och eftertänksamhet med gällt gnäll. De andra karaktärerna är också kapade för att passa i barnfilmsboxar, ofarliga i sina extrema uttryck eftersom läskigheten försvinner när den som kliver ur sin egen hud redan är en absurdistiskt tecknad figur.
De tecknade landskapen är i sig värda ett biobesök, men jag saknar värmen i karaktärerna och de kalla kårarna längs ryggraden. Så jag säger som Tori: ”If you need me, me and Neil be hanging out with the dream king”.
