Tv-succén som alla ville planka
Sandra Wejbro om vad 20 år med dokusåpor gjort med det svenska tv-landskapet
TV. I somras presenterades Anders ”arga snickaren” Öfvergård som ny programledare när Robinson i vår gör comeback i TV4 efter tre års träda. Efter att ha försökt vinna tillbaka tittarna med dejting-temat ”love edition” är det nu ”back to basic” som gäller.
Efter 20 år har den första generationen dokusåpor fått ett romantiskt skimmer av oskuld runt sig. Tänk när Robinson-Martins snoppmassage var det värsta man kunde se på tv! 1997 års krigsrubriker om fascism och förnedrings-tv känns i dagens ljus mest gulliga. Framtiden blev både bättre och värre än vad olyckskorparna siade.
Att dokusåpan fick sitt stora genombrott i just Sverige var märkligt på många nivåer. Svenskar uppväxta i folkhemmet, med socialdemokrati och tävlingar där ”det är viktigare att delta än att vinna”, och med ett folkbildande SVT som sällan kunde beskyllas för att vara avantgarde. Där skickades ett gäng ”vanliga människor” ut på den öde ön Tengah för att överleva, tävla mot varandra och rösta ut sina lagmedlemmar – ett Flugornas herre med såpadramaturgi.
Samtidigt var SVT i kris med tittarflykt och mossig lördagsunderhållning ingen ville se. Vem minns i dag Sitt vackert med Sven Melander och en animerad hund? Även Sverige var i ekonomisk kris och folk sökte tröst i nygamla ideologier. Kollektivismen kändes iskall, individualismen het.
Det var i det klimatet Anna Carrfors Bråkenhielm på produktionsbolaget Strix köper tv-formatet Survive av Charlie Parsons och Gary Carter på hippa brittiska Planet 24. SVT:s danska nöjeschef Pia Marquard nappade på idén – ett nyskapande lekprogram och reality i ett. I Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet (2004) beskrev programledaren Harald Treutiger hur imponerade SVT blev av britterna: ”Bögar var de allihopa. Det syntes liksom. Spelar ingen roll, men det var liksom ett gäng bögar som kom in där och talade om för oss vad man ska göra”.
Redan 1973 hade amerikanska tittare fascinerats av An american family som skildrade Pat och Bill Louds fembarnsfamilj och överraskande skilsmässa mitt under inspelningen. Den brukar kallas världens första realityserie.
Några år före Robinson hade reality-tv fått sitt stora genombrott med MTV-serien The real world, där ett gäng främlingar bor tillsammans i ett hus. Aids-sjuke San Francisco-deltagaren Pedro Zamoras öde grep tag i hela USA, ända in i Vita huset, och när han dog strax efter att säsongsfinalen sänts 1994 visades den fulla kraften i den nya genrens dramaturgi.
Oavsett när allt började kan man konstatera att Robinson tog realityn till nästa nivå. Att dokumentera verklighet har alltid inneburit ett visst mått av dramaturgi, men när det suget tillfredsställs – hur får vi då nästa fix?
Först genom varianter som ”hjälpsåpor” (experter hjälper privatpersoner, typ Lyxfällan), ”dejtingsåpor” (Bonde söker fru) och ”yrkessåpor” (Ullared och Färjan). Sedan genom senare tids extrema, medvetet urspårade toksåpor som Paradise hotel och Ex on the beach. Och inte minst det enorma genombrottet för alla Youtube-stjärnor, ungdomar som tar saken i egna händer för att bli kända och mer eller mindre skriver sina egna dokusåpemanus.
1997 räckte det med ett öråd för att folk skulle utropa ”fascist-tv!”.
För att inte tröttna krävs hela tiden nya skruvar på konflikterna. 1997 räckte det med ett öråd för att folk skulle utropa ”fascist-tv!”. Nu tycks både deltagare och tittare ha accepterat att det är en dramatiserad och friserad ”verklighet” de erbjuds, där inte den mest socialt och fysiskt kapabla vinner utan den som kan bjuda på bäst underhållning. Tack vare sociala medier bygger alla numera sin image utåt, oftast helt skild från den grå verkligheten.
För bara några år sedan kändes Robinsons form av dokusåpa totalt stendöd. Då ville vi hellre se kändisar leva, tävla och äta mat tillsammans – som i Wahlgrens värld (Kanal 5), Parneviks (TV3) eller Så mycket bättre (TV4).
2017, tjugo år efter Robinsons premiär, pågår allting samtidigt – dokusåpor, tv-serier, infotainment, slow-tv och kändismiddagar. Precis som man utformar sitt eget flöde på Facebook, Twitter och Instagram kan man välja sin typ av underhållning. Det är inte längre en tävling om vem som kan tänja gränserna ytterligare, för inte en kotte höjer på ögonbrynen när det gruppsexas loss i Paradise hotel. Nu gäller det att ha starkast story och att förutspå nästa besatthet (Fjällvandring? Influencers?).
Hans tragiska död blev en världsnyhet, som ”lockade mer än avskräckte” de amerikanska producenterna.
Kanske återfinns den cyniska kärnan i doku-succén redan i det tragiska självmord som skakade första säsongen av Robinson. Siniša Savija hade flytt från kriget i Jugoslavien, röstades ut i första omgången, åkte hem och tog några veckor senare livet av sig. I dokumentären Det sista örådet berättas att Siniša kom med för att han var en av få flyktingar bland de 8 000 sökande. Hans tragiska död blev en världsnyhet, som ”lockade mer än avskräckte” de amerikanska producenterna. ”Survivor” blev USA:s mest populära program under många år.
I JG Ballards dystopiska roman Crash (1973) går människor i gång sexuellt på bilolyckor. Det har hänt att vittnen filmat snarare än hjälpt offer för våld. Spektakulära mordfall följs i detalj och den så kallade ”Arbogakvinnan” blir kändis.
Voyeurismen betraktas som en smutsig mänsklig last, ett behov som dokusåpan skickligt göder. Därför förkastas den ofta som den lägsta formen av underhållning. Kanske har vi nu, 20 år efter Robinsons genombrott, börjat släppa vår förljugenhet inför dokusåpans lockelse. För vi ser att allt ryms inom genren, från Bachelor som cementerar ålderdomliga könsroller till RuPaul’s drag race som hjälper till att bryta upp dem.
Robinson slog in dörren för en galen kändiskultur, hänsynslös cynism och fula tribaltatueringar – men också en skruvad demokrati. Pia Marquard, som slutade på SVT efter den enorma kritiken, sammanfattar tidens ledord: ”Det du gör är lika intressant som det kändisar gör”.
