”Intellektuell” är bara ett annat ord för posör
Tron på att ”les intellos” ska lösa samhällsproblem gör bara debatten tråkig
AIK:s herrlag i fotboll förlorade i söndags mot Djurgården. Det gillar jag, uppväxt i Stockholms norra förorter, inte alls. I match efter match har laget försökt prestera utan framgång. Med resultatet att Sveriges fotbollsklubb ligger näst sist i Allsvenskan. Ett impotent spöke har flyttat in på träningsanläggningen Karlberg.
Jag vet något om detta. För länge sedan drabbades jag av en långvarig erektil dysfunktion. Jag vet också att sådant kräver stöd men att det sällan kommer någon uppbackning. Varken från Firman Boys eller penetrationsfixerade heterotjejer.
I samma stund som vän av penetration inser att det inte kommer att bli någon reagerar den med en darrning på nedre läpp, varpå den nu även odugligförklarade snubben får ägna resten av dagen åt att trösta sin partner. Vid sådana tillfällen hade jag önskat att jag i vart fall känt mig intellektuell men sanningen är att jag inte är klipskare än en influencer.
Kanske saknar jag bara självförtroende. På sistone har en annan grupp allt oftare högljutt deklarerat att de är väldigt smarta. Vi kan kalla dem ”de självutnämnt intellektuella”. Härförleden ägnade till exempel den egenutropade stilisten Magnus Linton tre uppslag och minst lika många år åt att hitta en tillräckligt krystad ”intellektuell position” (”nolltoleransen är död”) i narkotikafrågan – samtidigt som regeringen skärpte landets redan tuffa knarklagar.
I Frankrike talar man om ”les intellos”: tron på att vilken kulturknutte som helst kan lösa stora samhällsproblem. Den tankeimporten har gjort svenska kultursidor (med DN Kultur i spetsen) oläsliga. Knappt någon är bjussig – än mindre rolig – och ingen har smak. Allt som erbjuds är en flodvåg av politiska luftjabbar och känslosmetiga självklarheter, med det enda kvarstående intrycket att de här typerna inte direkt lär leverera när det gäller.
Ett råd från någon som vet: Det är först när ni slutar försöka som ni kommer att lyckas. Minns att ”intellektuell” är ett gammalt ord som betyder ungefär ”posör”.
Mina kollegor på Aftonbladet Kultur är inte bättre. I över ett decennium har Kajsa Ekis Ekman dikterat att hennes adjektiv är ”intellektuell” samtidigt som hon vevat mot andras pronomen. Och när ”Nordegren & Epstein” i P1 gjorde serien ”Därför är jag intellektuell” stod Carl-Michael Edenborg först i kön.
För trivselns skull låter vi bli att alls nämna Lena Andersson.
Under decennier svankade svenskarna inför en labil fransos som ansågs vara ”intello” trots att karln var dum som en gås. Men till sist lyckades vi trots allt bli av med Jean-Claude Arnault, varför jag inte helt har gett upp hoppet om förändring.
