Pulverstinna ultras förstör upplevelsen
Johan Croneman bemöter kritiken från Jack Hildén – och får svar direkt
Jag börjar med att dvärgpudla: När jag skrev (i DN den 8 oktober) att ”var och varannan” match i fotbollsallsvenskan avbryts på grund av bengaler, rök, bangers, fyrverkerier etc så var det (givetvis) en provocerande glidning. Dumt av mig. Jag tror ändå att de flesta förstod vad jag syftade på: De avbrutna matcherna är för många, och det händer för ofta.
Jack Hildén beskrev mig (AB den 14/10) därefter som ”tondöv” och ”destruktiv” i min syn på fotboll. Jag blev inte jätteförvånad.
Per Eliasson, chef för allsvenskans matchdelegater, sade i våras till DN att det kastades in föremål på arenorna i ”betydligt högre utsträckning än innan pandemin”. För en vecka sedan följde han (också i DN) upp med: ”En trend är att det slåss betydligt mer inne på läktarna, efter match, än tidigare”.
Jag kan någon gång under de senaste 3-4 decennierna ha gastat på ett bengalförbud, men att förbudsvägen är stängd och/eller oframkomlig har jag nog ändå förstått sedan bra länge.
Bengalerna är inte fotbollens värsta fiende, skriver Jack Hildén, och vi är helt eniga där. Påminn mig: Har jag påstått det?
Min inställning är som följer: Jag hatar att bli helkroppsmuddrad när jag går på fotboll, blir lika förbannad varje gång, jag avskyr att stå i röken, jag avskyr uppskjutna avsparkar och plötsliga avbrott på fem, tio, tjugo minuter (oavsett vad) och jag blir både deprimerad och orolig när det kastas bengaler och knallskott mellan olika sektioner och fans. Nej, jag tycker inte att det är stämningsförhöjande. Det fuckar upp hela upplevelsen.
Visitationerna är verkningslösa – väl inne på läktarna tänds, trots muddrandet, 87 bengaler av maskerade unga män, 87 vakter står och tittar på, ingen bryr sig.
I min krönika i DN försökte jag beskriva för läsarna hur det såg ut under matchen mellan Malmö FF och Union Berlin, det upplevde Jack Hildén som ”destruktivt”. Fanns det en alternativ beskrivning till vad jag såg? Jag är idel öra. Och är man lika destruktiv om man redogör för hur det såg ut under Stockholmsderbyt i söndags? Är det något man måste lära sig att leva med?
Jag kan förmodligen upplevas som tondöv i detta sammanhang, jag har verkligen otroligt lite förståelse för hur man kan uppfatta eldandet, bengaltennisen, en armé av maskerade och pulverstinna ultras som kärnan i supporterkulturen. Jag tror att det är ett gravt missförstånd. Och jag tycker det är uppgivet och svåracceptabelt att säga att man får ta det onda med det goda. Nej, så fan heller.
Om jag är tondöv, vad är då Jack Hildén (och en del andra sportjournalister) som vill kulturarvsskydda allt det sämsta med supporterkulturen – är ni alldeles säkra på att ni har absolut gehör i den här frågan?
Svar direkt
Johan Croneman har en del bra poänger i sin text. Jag kan knappast påstås vara opartisk i den här frågan, vem som nu är det. Och det är en svår balansgång att försvara supporterkulturen utan att samtidigt romantisera ett våldskapital.
Den absoluta majoriteten, inklusive mig själv, hatar den bengalpingis som uppstod i t.ex. det senaste stockholmsderbyt. Men ändå: när Croneman säger sig ”avsky att stå i röken” har jag ett anspråkslöst förslag: välj sittplats. Det eldas bara på ståplats, något alla är införstådda med. Att Croneman håller fast vid sin egen upplevelse (jag hatar röken, därför är det dåligt att den finns) blir symptomatiskt. Man behöver inte gilla den, men den existerar och är ett uttryck för en kultur med långa anor.
De ”pulverstinna ultras” han ser finns också, och för många blir läktaren ett sammanhang och ett syfte. Ett destruktivt sådant kan någon invända, men absolut ingen kan påstå att det är allt det är. Att vakterna inte ”ingrep” i söndags betyder inte att inställningen är resignerad, utan att det förmodligen vore mer riskabelt att ge sig in och veva. Ett extremt exempel finns i smärtsamt friskt minne från den indonesiska ligan.
Croneman tycks ha intrycket att inget görs för att motverka de våldsamma inslagen på läktarna, men ett sådant arbete är konstant pågående, till exempel i klubbarnas SLO:s som blivit en länk mellan supporters och polis.
Jack Hildén
