Sensationellt bra
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-08
Operans femme fatale i lysande uppsättning
Kvinnan som ”femme fatale” är ett kärt tema i den västerländska kulturen från Kirke i Odysséen till Barbara Stanwyck i John Hustons Double indemnity.
I operans värld heter hon oftast Armida, en förförisk trollkvinna med ursprung i Ariostos Orlando furioso. Händel skrev flera operor om henne, och i den bästa av dem heter hon Alcina.
I Alcina var Händel mest intresserad av att ge musikalisk gestalt åt Alcinas utveckling från cyniskt arrogant erotoman till en mänskligt älskande kvinna som försöker hantera en besvikelse hon inte förstår.
Det är ett subtilt porträtt uttryckt inte minst genom flera sublimt sköna arior.
Regissören Yannis Houvardas har en mörk syn på Alcina och hennes erotiska lustgård, där även hennes syster Morgana spelar ett högt spel. Lars-Åke Thessmans som alltid svidande sköna scenografi visar ett slutet grått rum med kuslig djupeffekt, fönstren öppnar sig enbart mot mörker eller speglar samma rum mångfaldigat. Alla personer på scenen är bleka, svartklädda och rör sig koreograferat i ett slags glädjelös erotisk helvetesdans.
Hjälten Ruggero som snärjts av Alcinas skönhet och trollkonster räddas av sin fästmö Bradamante, men här blir upplösningen knappast lycklig. Ruggero skjuter visserligen Alcina, men hon verkar ändå inte förlora sin makt över vare sig honom eller de andra kärlekssökarna. Kärleken är en urstark kraft men mest ett förlustspel i denna värld.
En mörk Alcina alltså men sällsynt expressiv, och musikaliskt är detta rent sensationellt bra. Agneta Eichenholz i titelrollen sjunger med skimrande vokal intensitet och täcker med lätthet rollens alla aspekter. Den vokala intensiteten är inte mindre hos Katarina Karnéus som Ruggero med både briljanta höjdtoner och det innerligaste känslouttryck som i den så vackra arian ”Verdi prati”.
Ida Falk Winland gör en Morgana med svindlande virtuositet och klanglig lyster, medan Ann-Kristin Jones fullkomligt flödar över av vokal beslutsamhet som Bradamante. Martin Vanberg som Morganas stundom försmådde älskare Oronte visar upp en vackert lyrisk tenor.
Operasång är det enda kulturella område där Sverige internationellt sett är en stormakt. Det vidimeras eftertryckligen i Göteborg. Dessutom spelar orkestern under Lawrence Cummings underbart sensuellt och välartikulerat.
Det här är den bästa svenska operauppsättning jag upplevt på mycket länge.
Lennart Bromander
