Kärlekens rätta namn
En gammal vis kvinna. En gammal vis svart kvinna som tjänat andra hela sitt liv och som härstammar från slavar. Den osynliga "K", berättarrösten i Toni Morrisons nya roman Kärlek är en sådan kvinna. I den förra, Paradis, fanns hon också, blind, skådande framtiden från sitt kök. Även Morrisons nobelföreläsning, som man kan leta upp på nätet (lyssna på författarens egen mjuka, skälvande röst!) har en sådan kvinna som utgångspunkt. Hennes visdom är inte akademisk kunskap. Hennes språk är osentimentalt, klarsynt skeptiskt, fullt av vidskepligheter. "K" är det gåtfulla navet i Kärlek, en maktfaktor och välgörare somingen vet om och som ingen erkänner.
Genom K:s kommentarer får man reda på sanningen om de elaka satmarorna Heed the Night och Christine, isolerade i ett förfallet hus i östkuststaden Silk. Heed har ärvt huset av sin man, den framgångsrike Bill Cosey som på fyrtiotalet drev ett flott hotell vid havet, ett på den tiden populärt semesterparadis för den uppstigande svarta medelklassen. Heed var elva år när den sextioåriga Cosey fick syn på den fattiga, smutsiga ungen på stranden och fick lust att gifta sig med henne. Pappan fick 200 dollar och mamman en handväska. Nu har Cosey varit död i evigheter, hotellet är igenbommat och Coseys en gång så vackra sondotter Christine har utblottad och medelålders återvänt till hemmet. Hon sköter om den sjukliga rika änkan utan lön, som en slav. En gång var de lekkamrater på stranden, nu hatar kvinnorna varann. K betraktar dem överseende, ibland ömsint från sin avlägsna stuga. Hon ser dem som ett slags prostituerade vars liv gått ut på att vara starka män till lags och att utnyttja dem. Hon ser att många smarta respekterade 90-talskvinnor omkring henne har samma strategi. Liksom den samvetslösa Junior som kommer till huset och söker jobb, i höga stövlar och kortkort, utan underbyxor, nyss utsläppt från en uppfostringsanstalt.
Berättelsen vindlar mellan nu och då, glimtar av kvinnornas öden speglar den driftige men hänsynslöse Mr Coseys, rykten och skvaller blandas med svart 1900-talshistoria, lukten från fiskkonservfabriken, fattigdom och galenskap, raskamp och jazz. Morrison kan konsten att skriva "som folk pratar" men samtidigt svängande, gnolande, till och med metaforerna "vänds" i K:s kök, sanden är vit som socker och rosorna är "röda som rödbetor".
Hur många romaner har inte skrivits om kärlek. Toni Morrison låter K visa oss "den verkliga sorten, den bättre sorten". Först efter några dagar och omläsning fattar jag historiens rikedom och tyngd och den tåliga och milda K:s rätta namn.
Roman
