Fulkultur från förr får kärlek och upprättelse
Podden ”Oförskämt att anta” hanterar nostalgi på rätt sätt
Nostalgin har oförtjänt dåligt rykte. Så sent som i lördags uppmanade DN:s skribent Melodifestivalen att sluta med alla tillbakablickar och bli mer ”nydanande”. Vad skulle då bli kvar av Mello?
Samma dag satt jag i en fullsatt Scalateater och tittade på scenversionen av Sveriges radio-podden ”Snedtänkt”, där Kalle Lind bjudit in Johan Glans och David Nessle för att prata om Hasse Alfredsons Lindeman-sketcher och det mer luddiga ämnet ”subkulturen James Bond-estetik”. Kul, men kliniskt fritt från anekdoter begångna på den här sidan av sekelskiftet.
Nostalgi är inte bara något vi seniorer sysslar med. Kidsen på Tiktok hinner knappt hamna i målbrottet innan de börjar minnas barnprogrammen de växt upp med.
Nyligen fick ”Snedtänkt” ett slags andligt, men mer nutida, sladdsyskon i ”Oförskämt att anta” med Ann Edliden och Emily Dahl, två 80-talister som blickar tillbaka på ”fulkulturella” fenomen. Hur bevandrad man är i kändisvärldens mörkaste vrår testas redan i poddens namn, genom att referera till ett bevingat (nåja) citat från Anna Books Instagram.
Podden nördar ner sig i Melodifestivalen 1987, Brinkenstjärnas barturnéer, Don och Angélique och, bäst hittills, tv-fenomenet ”Nalles show”. Med brinnande engagemang gräver de i arkiv och slås av hur svårt det är att ens hitta en kopia av dokusåpan, som blev så omskriven när den kom år 2000.
De pratar med folk som var med, skildrar den udda vänskapen mellan snälle Jugge Nohall och larger than life-estradören Nalle Knutsson och gör en popkulturhistorisk insats genom att begära fram de sju av åtta avsnitt som finns bevarade i KB:s samlingar och kronologiskt beskriva de starkaste scenerna. Som seriens klimax när ”Nalles show” sätts upp på Scalateatern, inför en jublande ironisk Killinggänget-generation, som mest är där för att skratta åt ett otidsenligt Las Vegas-spektakel.
När podden 23 år senare ser tillbaka på dokusåpan är det med smittande kärlek, och en övertygelse om att det här är udda tv-historia värd att berättas och återupprättas. Det är bara vackert.
