Undre världen har alltid varit en risk för fattiga
När Nicolas Lunabba skriver om gängkriminella följer han arbetarlitteraturens tradition
Nicolas Lunabba måste vara samtidens mest otrendiga författare. Detta påstående kan tyckas paradoxalt med tanke på att han hyllas i pressen, blurbas av Leif GW Persson och promoveras till hedersdoktor. Men ibland älskar samtiden någon som går stick i stäv med tidsandan. Det gör Lunabba med sitt insisterande på att det behövs empati för att rädda unga män från gängkriminalitet.
För att få luft i den kvava åsiktskorridoren sätter Lunabba ner en syreslang i litteraturhistorien, mera specifikt arbetarlitteraturen. Titeln på hans nya bok ”Dagbok från 20-talet” är hämtad från Ivar Lo-Johansson, det pratiga anslaget som emellanåt bryts av poetiska bildkavalkader från Kristian Lundberg och empatin med de mest utsatta påminner om Maja Ekelöf. Att det är just arbetarlitteraturen han söker sig till är inte konstigt: den har alltid intresserat sig för kriminalitet och utsatta områden. Faktum är att mycket arbetarlitteratur har handlat om att försöka förstå ”brottslingens psykologi”. Inte för att arbetarförfattarna hade ett Nightingale-syndrom utan för att kriminella sågs som ett ”trasproletariat” som stod i vägen för organiseringen.
Flera av barnen han tar sig an beskrivs som mobbare, svinaktiga ungar utan uppfostran – och han är så trött på deras ”blattesvenska” att han storknar
Framförallt tidiga arbetarförfattare, som Martin Koch och Maria Sandel, skildrade sin tids gangsters och deras färd ner i allt svartare djup. Kochs bortglömda mästerverk ”Guds vackra värld” är ett exempel, skriven på en gatuslang från 1910-talet så stilsäker att vår tids gangsterrap bleknar i jämförelse. Sandels ”Droppar i folkhavet”, med sitt expressionistiska anslag, är ett annat. Anledningen till att dessa arbetarförfattare var så upptagna vid förbrytarmentalitet var insikten om att fattiga människor alltid riskerade att falla ner i den undre världen. Det hindrade dem inte från att fälla moraliska domar över skurkarna – ibland i så hårda ordalag att Ulf Kristersson framstår som en syltrygg i jämförelse. Koch talade till exempel om kriminella med ”tomma, nersölade ögon”, vars ”märg ruttnar i deras ben”. Men det viktiga var att domarna inte skymde att brottsligheten var ett samhällsproblem.
Den som läser Nicolas Lunabba noga ska se att det finns en liknande insikt hos honom. Flera av barnen han tar sig an beskrivs som mobbare, svinaktiga ungar utan uppfostran – och han är så trött på deras ”blattesvenska” att han storknar. På så sätt visar han att det går att vara moralist och samhällskritiker samtidigt, bara man vet vad som ska stå i förgrunden i debatten. Skillnaden gentemot de tidiga arbetarförfattarna är att hans böcker – trots de närmast revolutionära idealen – är renons på tankar om organisering. Det säger också något om tidsandan.
