Snart kommer lyftet för en skadeskjuten genre
Den romantiska komedin har haft svårt att leva i vår krassa tid
Nog med psykologiskt komplicerade antihjältar på film – nu kommer en återgång till skurkar och hjältar som de en gång var, alltså onda respektive goda.
Det var Hanna Fahl som förutspådde detta i DN, och jag tror hon har rätt. För 20 år sen kändes det nytt att få se Batmans plågade inre – nu känns greppet lika förutsägbart som när han bara dök upp på given signal och ställde allt till rätta. Troligen handlar det också om ett vibe shift i världen: efter 20 år då allt har relativiserats, blivit till gråskalor, har läget blivit skarpt. Det grå finns men det gör även det svarta och det vita.
En filmgenre som har haft det tufft i de senaste årens krassa tidsanda är den romantiska komedin. Den klassiska historien om två personer som är som gjorda för varandra men där den ena, eller båda två, inte genast fattar det har utmanats. En kvinna blir inte till när en man tar av henne glasögonen och släpper ut hennes hår. Det är okej att vara singel, vänner kan vara som en familj. Det är inget fel med att ha mycket sex (en klassisk romcom är rätt kysk). Mobiler minskar kraftigt risken för missförstånd och sumpade möten. En man som vägrar sluta uppvakta en kvinna som sagt nej är inte romantisk, han är en stalker.
Allt det här är sant men det har om inte dödat så i alla fall skadeskjutit en underbar filmgenre. I The New Yorker publicerades på Alla hjärtans dag ett bekymrat samtal mellan tre kritiker, som tittat på två nya romcoms, ”You people” (Netflix) och ”Shotgun wedding” (Amazon prime) och konstaterar att filmerna saknar såväl romantik som komik. Det senare kan man leva med, många filmer försöker vara roliga men misslyckas. Men bristen på romantik är värre. Filmerna är bara omständigheter, ingen relation byggs, man förstår inte attraktionen. Kan det vara så illa, undrar kritikerna, att vi inte längre vet vad romantik är?
Det låter alarmerande men jag skulle säga att de fick vatten på sin kvarn av den artikel om dejting DN publicerade två dagar före Alla hjärtans dag. Under rubriken ”Män som inte uppvaktar kvinnor – varför ska jag projektleda dem?” beskriver Nora Adin Fares hur hon träffar den ena hopplösa mannen efter den andra och att den omtanke hon söker istället kommer från väninnorna.
Jag tror till hundra procent på att hon skriver är sant men trots att texten i botten handlar om längtan efter kärlek så är det också en av de mest oromantiska texter jag läst.
Men jag anar ett vibe shift även här. För världen må vara krass och romantiken flyktig – men till skillnad från superhjältar så finns den faktiskt på riktigt. Det kan vara önsketänkande från min sida men jag tror det snart kommer att synas i filmerna. För när alla stjärnor står rätt så handlar det trots allt bara om ”a girl, standing in front of a boy, asking him to love her.”
