Ruckel på högsta nivå
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-15
Göteborgsoperan bjuder på en riktigt bra föreställning
Operan Rucklarens väg är en stor paradox. Igor Stravinskijs strängt klassicistiska musik är torr och distanserad, och W H Audens och Chester Kalmans Hogarth-inspirerade libretto är en lätt skruvad pastisch på gamla moraliteter av sedan länge förlegat slag. Ändå sitter man där till slut gripen och berörd av rucklaren Toms bittra öde och hans svikna fästmö Anne Trueloves tappra kärlek. Och huvudet har man fyllt av alla dessa korta pregnanta motiv, haltande rytmer och läckra harmonier och disharmonier.
Då krävs förstås en riktigt bra föreställning, som den som hade premiär på Göteborgsoperan i lördags. Lars-Åke Thessmans scenografi är sällsynt suggestiv. En lappad och trasig asfaltsväg tar sin början redan över orkesterdiket och leder sedan hela vägen rakt in i scenmörkret i fonden. På parkettplats verkar det som att man själv sitter vid vägens begynnelse och känner suget från denna syndens väg. Över vägen, som i London-scenerna kantas av kusligt livlösa fasader, tronar en vittrad korintisk portal med verkets titel ironiskt latiniserat, Progressus prodigi.
David Radok har i sin regi funnit en skärningspunkt mellan stilisering och närhet, som känns kongenial med musiken, och han har haft bästa hand med den expressivt agerande kören.
Ingela Bohlin sjunger med en överväldigande lyster och intensitet som Anne, och hennes stora scen, ”No words from Tom” blir föreställningens hjärtpunkt. Den går verkligen rakt in i hjärtat, trots att Stravinskij med sitt parodierande av gammaldags bravurarior skenbart håller alla känslor på armslängds avstånd.
Åke Zetterström som frestaren Nick Shadow sjunger alldeles utmärkt och använder sig också skickligt och effektfullt av sin långa trådsmala kropp, svartklädd, elegant och inte så litet sinister.
Tom Rakewell gestaltas av en ung engelsman, James Edwards, och som så många andra som försökt sig på denna svåra roll saknar han halt i sin haltlöshet – han blir litet för blek. Ofta låter han dock bra, även om intonationen inte alltid är så perfekt. Rent praktfull är Ulrika Tenstam som den skäggiga turkinnan Baba.
Orkestern under Okko Kamus ledning står för ett både rivigt och precist spel.
Lennart Bromander
