En sång- och dansman
Göran Greider om en pristagare som alltid kommer att älskas av unga radikaler
NOBELPRISET. När Svenska Akademin väljer att ge Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan så äntrar den äntligen den moderna världen. Jag vet inte vad som hänt därinne på de slutna mötena. Men något är det. Nya människor är där som vuxit upp med västvärldens store bard, denne globala poet, som en gång självklart valde sången före den skrivna poesin.
Elvis valde kanske åt honom. Eller Hank Williams. Eller ”the beat visions of Johnny Cash”. För även om han på sina första plattor också följde i ”Rimbauds hälar” och på någon sen platta sjunger att han läser James Joyce så är musiken alltid den förste röraren i hans universum.
Akademin har för den skull inte fjärmat sig från litteraturen genom att ge priset till Dylan. Den har närmat sig dess verkligt levande hjärta. Den prisade poesin tillåts härmed att i alla fall hälsa på hos sitt arkaiska ursprung: I det sjungna, i musiken, i rösten, på scenen.
Och Dylan kunde en gång, under det tidiga sextiotal då många ville reducera honom till en endimensionell protestsångare, bakom sina solglasögon vifta bort det med att säga att han var en enkel song-and-dance-man.
Det är det han är. Det är det alla betydande författare någonstans alltid är. Svenska Akademin är, som institution, i den meningen mer lik ledningen för ett gammaldags skivbolag.
I onsdags kväll, alla nobelprisönskningars kväll, föreslog jag på Twitter generöst att priset i alla fall kunde delas mellan Leonard Cohen, Joni Mitchell och Bob Dylan. Då skulle det gå till tre unika representanter för den amerikanska sångtraditionen – som rätteligen borde kallas den nordamerikanska traditionen.
Det är inte långt mellan Duluth i Minnesota, där Robert Zimmerman växte upp, och Cohens, Mitchells eller Neil Youngs Kanada. Ibland ser jag på dessa poeter som ett slags taigans poeter. Det dalar ner snö genom dessa poets from the North Country (faktum är att Dylan aldrig slagit lika bra i de amerikanska sydstaterna) och här finns förstås också Springsteen.
Men den amerikanska sångtraditionen har oerhört djupa och breda folkliga rötter. Gospels, blues, country, irländsk folkmusik, väckelsesånger – allt kolliderade en gång under slaveriets och immigranternas kaotiska artonhundratal och Dylan är bara en av de kringsvävande eldgnistorna från den kollisionen som stiger mot natthimlen under sen efterkrigstid och radikalt sextiotal.
I den traditionen finns exempelvis Joe Hill. När poeten Carl Sandburg 1927 gav ut antologin The American Songbag, full av kända och okända folksånger, blev den en permanent succé. Där återgavs sånger av Joe Hill (som av Sandburg räknades som den finaste av de barder som steg fram ur amerikansk arbetarrörelse).
Och ett knappt halvsekel senare satt Bob Dylan i Greenwich Village och försökte skriva en sång om Joe Hill; han var inte nöjd med dem som fanns. I ett underbart avsnitt av den självbiografiska Memoarer berättar han om hur Joe Hill ”älskades av alla arbetare över hela landet” och slår fast att Joe Hill naturligtvis var oskyldig till mordet han anklagades för: ”Joe hade ljuset i sina ögon”. Det blir en sång bara av att han berättar.
Redan på torsdagseftermiddagen hördes en del klagomål på att en äldre vit man i västvärlden fått priset, det lät på några håll nästan som om Donald Trump plötsligt var mottagaren av Nobels litteraturpris.
I Dylans enorma produktion går det förstås att hitta enastående reaktionära sånger. Sångrader som ”What’s a sweatheart like you doing in a dump like this” eller låtar som Is your love in vain kommer aldrig att spelas på den nya myndigheten för jämställdhet. Men även där är det ju en röst vi hör. Den tillhör liksom ingen enskild person längre. Den gestaltar. Gott som ont. Reaktionärt som radikalt.
Jag minns en period då jag oavbrutet lyssnade på Jacques Brel. Till slut stod jag inte ut med den sårade, sentimentala, för att inte säga europeiska manligheten. En kärlekssång av Bob Dylan – If you see her, say hello – öppnade en dörr till friska luften: En skilsmässotext, ja, men full av respekt och djup glädje över den frihet de en gång älskande nu hade gett varandra.
Det märkliga är att Dylan, även sedan han för länge sedan övergivit protestsången (med ett underbart återfall på Desire när han gör sången om den felaktigt dömde svarte boxaren Hurricane Carter), ändå ständigt har förkroppsligat något djupt oamerikanskt. Medan det förblir något gammaldags folkpartistiskt över exempelvis Paul Simon, kommer de unga radikalerna alltid att älska Dylan. I en sen sång som Workingman’s Blues kliver ur hans rostiga stämma amerikansk arbetarklass fram:
”There's an evenin' haze settlin' over town / Starlight by the edge of the creek / The buyin' power of the proletariat's gone down / Money's gettin' shallow and weak / Well, the place I love best is a sweet memory / It's a new path that we trod / They say low wages are a reality / If we want to compete abroad”
Praktiskt taget allt som Dylan sjungit och skrivit har jag läst, men jag kan inte överblicka det alls. Faktum är att jag inte ens riktigt kan överblicka mina reaktioner inför priset han nu fått.
Jag har tagit ackorden till Tambourine Man. På munspel har jag försökt spela Blowin in the Wind. Jag har försökt skriva denna artikel. Allt jag till slut kan säga är, med en anspelning på Tryin’ to get to heaven before they close the door, att jag är så oerhört glad att han fick detta pris innan det var försent.
