Skulle smutskasta facket under pågående konflikt
Pr-konsulten Paul Ronges trovärdighet brister efter planerad kampanj mot Unionen
Det går två pr-konsulter på varje journalist i Sverige (i USA fyra). Det syns och märks knappast, det är liksom inte meningen.
Paul Ronge är dock en pr-man som inte skyr offentligheten.
På sin hemsida jämför han bra pr med bluesmusik: ”när du måste spela unplugged … det du berättar måste vara sant, på riktigt och äkta… tell it like it is”.
Han förespråkar ”transparens och öppenhet”. Den positiva bilden står han fast vid även om folk ”kallar honom en drömsk idealist”.
Nyligen har Ronge spridit lite mer ljus över pr-branschen än han själv önskat. Tidigare i år anlitades han av bemanningsföretaget Bemannia under en konflikt om kollektivavtalsbrott med fackförbundet Unionen. Ronge och hans kund har dock kommit ihop sig om betalningen och i den resulterande rättstvisten har deras samarbete blivit offentligt, vilket Ronge i stämningsansökan skriver att han beklagar.
Som en del av hans kommunikationsplan skulle artiklar planteras i olika medier med rubriker som ”Bemanning rött skynke för Unionen – nu hotas xxx jobb efter segdragen konflikt” och ”Så styr Unionen Västtrafik – usel stämning och sjukskrivningar”.
Pr-konsulten verkar vara inspirerad av amerikansk union busting från trettiotalet, kommenterar Unionens Peter Hellberg i facktidningen Publikt.
En intressant fråga är förstås hur många gånger liknande kampanjer styrt medier och opinion utan att komma till allmänhetens kännedom. Ett av få andra exempel vi känner till är hur Stockholms stad försökte köpa förmånligare mediebevakning för skattepengar efter Carema-skandalen.
En annan är Ronges personliga trovärdighet, som ofta anlitad kommentator och expert i media. Hur väl stämmer det med hans officiella filosofi om ”transparens” att plantera smutskastande artiklar med dold avsändare? I stämningsansökan kallar han Bemannia ”oseriöst”.
Men vänta nu – var det inte han som nyss formulerade en kommunikationsplan för att framställa företaget som så seriöst som möjligt? Hur gick det egentligen med ”tell it like it is”?
