Att lyssna på Trägårdh är mörker och ren fasa
Han slirar, namedroppar och killgissar om ”multikulti”
”Det finns många män som man tror har djupa kunskaper men som när man skrapar lite på ytan upptäcker kan ingenting.” Rytmikläraren på Musikhögskolan måttade någon centimeter mellan tummen och pekfingret inför några tjejer i den tidiga 20-årsåldern. Jag minns inte hur vi kom in på ämnet, det var efter lektionen, vi dröjde oss kvar. En något äldre kvinna som ger råd till de yngre. Klokskaper man inte visste då skulle prägla livet. Dessvärre hade hon så rätt.
Jag noterade givetvis som alla andra när den presenterades, att regeringens kanonutredning är gravt Axess-lutande. Så korkat, tyckte jag, nu när man hade chansen att vara ofriserad. En styggelse vore att välja folk ”från bägge sidor”, men tänk att skippa politiken för en gångs skull och släppa fram verkligt fria tankar! Men nej.
De kan inte, tror jag. De vet inte hur man gör eller vad de söker. De har ingen kontakt med den verkliga kulturen. Det här är vad de kan komma på. De politiserade projicerar sin politisering – på ”kultureliten”, på kritikerna och på konstnärerna.
Som det heter killgissar.
Det har de inget för.
Som Po Tidholm skrev från Bingsjöstämman i somras är den svenska traditionsmusiken klämd mellan ett massivt ointresse och ett missriktat intresse från nationalkonservativa krafter.
Jag var också där och pratade efteråt med en tjej från Stockholm som hade varit på många musikfestivaler förut, som Way Out West, men aldrig tidigare på en spelmansstämma. Det finns ingen kommers här, noterade hon medan hon tittade ut över Pekkos backe. Och inga flaggor.
Po Tidholm konstaterar att försöken att appropriera den svenska kulturen för chauvinistiska intressen går trögt.
”Det här är inget som någon i Bingsjö bryr sig särskilt mycket om, tror jag. Och huvudorsaken är nog faktiskt att folkmusik är en krävande genre. Det är ingen musik man lyssnar på – eller utövar – av ideologiska skäl. Man måste tycka om den för att kunna bli bra på den.”
Kunna något? Faktiskt kunna något?
I det senaste avsnittet av podden ”Allt du velat veta” är Lars Trägårdh gäst, ordförande i kommittén för en svensk kulturkanon. Vad är det ni ska göra? försöker programledaren Fritte Fritzson fråga gång på gång, inte van vid att behöva leka journalist och pressa fram svar i sin trevliga podd. Ska ni presentera en mindmap? Ska ni komma med en lista? På internet, som en hemsida?
Trägårdh slirar, han har inga svar, det tunna lagret när man skrapar på ytan, ändå oändligt nöjd med sig själv, just därför. Han namedroppar leende lite Luther, lite Dag Hammarskjöld. Själv är han mest intresserad av det första kulturbegreppet; vilket att döma av vad han säger är det som vi andra kallar för rasism. Konsten – kunskaperna – får andra stå för. Beskriver sig själv som en som har Strindberg i hyllan men som kollar på Netflix. En man av folket!
Uppdraget tog han för att reta kulturskribenter, kultureliten, som han skyller för ”multikulti”.
Jag hade inte brytt mig fram till nu, men okej, eftersom han insisterar:
Detta är ju Grönköping, det är Ankeborg. Jag vet att jag borde skriva en Kristofer Andersson-rolig text i stället, det fångar fler flugor. Men jag kan inte. Jag känner bara fasa. Tittar in i skafferiet och ser att det är tomt och svart, och nu ska de som tömt det lära oss att laga mat.
