Journalister har noll koll på vanligt folk

Medier överskattar allmänhetens högervridning och riskerar att ge en falsk bild av verkligheten

Av: Petter Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En belgisk studie visar att journalisternas uppfattning av den allmänna opinionen inte överensstämmer med verkligheten. En förklaring kan vara att medierna blir lurade av högerkrafternas stora aktivitet  i sociala medier.
Foto: getty
En belgisk studie visar att journalisternas uppfattning av den allmänna opinionen inte överensstämmer med verkligheten. En förklaring kan vara att medierna blir lurade av högerkrafternas stora aktivitet i sociala medier.

Journalisterna har noll koll på vad folk tycker. De tror att allmänheten står mycket längre till höger än den i själva verket gör. Högersinnade reportrar vet lite bättre, liksom de som jobbat länge, men också de gissar uppåt väggarna.

Det visar en ny studie av belgiska journalister, där statsvetarprofessorerna Stefaan Walgrave och Peter Van Aelst tillsammans med tre forskarkollegor studerat 168 reportrar som bevakar politik, en grupp som står lite till vänster politiskt.

Man frågade dem om hur stor andel av deras läsare/lyssnare/tittare som de trodde höll med om fem olika påståenden som antas mäta en höger-vänsterskala: borde de mest nedsmutsande bilarna förbjudas i städerna, borde företagsbilar beskattas hårdare, borde strejkrätten begränsas, ska Belgien någonsin utvisa någon till ett land som kränker mänskliga rättigheter och borde pensionsåldern vara absolut max 67 år?

Och så frågade man allmänheten vad den egentligen tyckte.


Den enda fråga där reportrarna gissade acceptabelt rätt gällde strejkrätten, vilket också var den enda fråga där befolkningen faktiskt stod en smula mer till höger än vad journalisterna trodde. I alla andra frågor trodde reportrarna att folket var mycket mer höger än det i själva verket var. Pension efter 67? Aldrig, sa 92 procent av folket, medan journalisterna gissade på 71 procent. Utvisa till diktaturer? Nej, sa 69 procent av folket. Journalisterna tippade på 49.

Tror man att folket består av arga rasister, så kommer man att släppa fram fler sådana och sätta en dagordning som man tror kan tillfredsställa denna opinion

Forskarna förväntade sig egentligen att journalisterna skulle projicera sin egen politiska hållning på allmänheten, och inbilla sig att läsarna tyckte ungefär som de själva. Det är ett välkänt psykologiskt fenomen att göra så.

Resultatet var alltså precis tvärtom. Särskilt de journalister som stod mer till vänster själva tenderade att i sina gissningar ”överkompensera snarare än projicera.”

De är väl medvetna om sin egen åsiktsbubbla. Därför underskattar de allmänhetens radikalitet.


Detta är ett stort problem. För om ambitionen är att spegla opinionen, så innebär en felaktig uppfattning om opinionen också en felaktig spegling. Tror man att folket består av arga rasister, så kommer man att släppa fram fler sådana och sätta en dagordning som man tror kan tillfredsställa denna opinion. Forskarna blev så förbluffade att de var tvungna att fråga reportrarna varför det är så här. Bara ett fåtal svarade, så man får se det som förslag. De menade att avgrundsskriket från höger på sociala medier lurar journalisterna, som tror att de ser breda folkliga uppfattningar på Twitter.

Men de pekade också på hur journalistkåren missat den högerradikala frammarschen och då i synnerhet valet av Donald Trump och utgången av Brexit-omröstningen. ”Vi får vår professionella heder från att iaktta och rapportera, och ändå såg vi absolut inte Trump komma. Det här ska aldrig få hända oss igen, så vi säkerställer [nu] att den rädda, vita arbetarmannen får för mycket, snarare än för lite, uppmärksamhet”, konstaterade en erfaren journalist.


Det är alltså journalistikens motsvarighet till politikernas ”vi måste lyssna på väljarna”, upprepat till leda sedan 2014, där väljarna gärna reduceras till just högerradikalerna.

Resultatet går hand i hand med en studie av Cambridgeforskaren Léonie de Jonge som har intervjuat 46 redaktörer och journalister i Beneluxländerna om hur de har förhållit sig till radikalhögern.

Under hela 1990-talet motarbetade de holländska medierna aktivt högerradikalerna, men när Pim Fortuyns lista tog 17 procent i valet 2002 och partiledaren blev mördad i valrörelsen gjorde de helt om.

Medierna började klandra sig själva: de hade inte lyssnat på ”folket”.

Nu började de väga upp detta genom att lufta det missnöje med mångkultur och muslimer som givit Fortuyn framgång.


Vad kan vi lära av detta?

Viktigast: att inte missta en högröstad minoritet för en tystad majoritet.

Och kanske att de högerradikala angreppen på medierna faktiskt kan få effekt. Om journalisterna ständigt får höra att de är för pk, för gröna, för röda, så finns risken att de – felaktigt – tror att de tappat kontakten med ett högervridet folkdjup. Då ligger det nära till hands att börja överkompensera.

Publicerad: