Vardagens magi
Camilla Hammarström om popkonstens motiv
Popkonsten hämtade sina motiv från den triviala vardagen, och blåste gärna upp dem till monumentalitet. En tändsticksask, en soppburk, en fimp kunde förstoras och som konstnärligt objekt förlänas en ny värdighet. Efterkrigstidens kommersiella flöde av varumärken blev en skattkammare att ösa ur och gränsen mot reklam och design luckrades upp. Till skillnad från de abstrakta expressionisterna, som dominerade konstscenen efter kriget, var inte popkonstnärerna intresserade av att låta handens arbete synas i sina verk. De eftersträvade ett anonymt uttryck och jobbade gärna i team, som i Andy Warhols berömda ateljé The Factory i New York. Man ville underminera en klassisk konstnärsroll, där den individuella signaturen var garant för äkthet och autenticitet. Om Duchamps pissoar var den första svalan så kom popkonstens inträde på scenen definitivt att förändra konstnärsrollen. Nu var det inte längre det personliga avtrycket som var det väsentliga, utan realiserandet av en idé.
Det har diskuterats om det fanns en kritik av marknadsekonomin i popkonstens annekterande av kommersialismens ikonografi. Ett slags ironisk hållning. Men popkonsten nedvärderar inte, snarare uppvärderar den sina motiv - gör dem till och med mer gudomliga än reklamen lyckas med. Man kan snarare tala om en omfamning av det triviala som omger oss i vardagen, genom att förvandla de förment simpla motiven till konst förlänas de en högre status.
Popkonsten återanvände alltså redan formgivet material, samtidigt kom den själv att ha återverkningar på formgivning och design. Med sommarens utställning vill Moderna Museet utforska förhållandet mellan konst och design från 1950-talet fram till och med det tidiga 1970-talet. Grunden för utställningen är de egna samlingarna samt objekt från Vitra Design Museum och Louisiana Museum of Modern Art.
När designföremål ställs vid sidan av målningar och skulpturer är den mest uppenbara effekten att de tycks förvandlas till konst. Ibland vet inte betraktaren heller, innan hon tittat på skyltarna, om det är exempelvis ett skåp eller en skulptur hon betraktar. Denna verkan är den huvudsakliga pedagogiska principen för att få oss att förstå samspelet mellan design och popkonst, vilket kan upplevas som lite lättköpt. Någon djupare förståelse får man inte heller av de ganska allmänt hållna väggtexterna.
Den svagaste länken i utställningen är relationen mellan exklusiv 1950-talsdesign och popkonsten, som ju främst hämtade sina motiv ur populärkulturen. Möjligen är förbindelsen här den utveckling av plastmaterial som både konstnärer och designer senare kommer att använda sig av. Men kanske också den tendens inom möbelformgivning som på 1950-talet rör sig mot bruksföremål som konstnärliga artefakter i inredningen.
Popkonsten ville bryta ner de hierarkier som konstituerar den goda smaken, och de möbler som skapas i dess kölvatten följer samma recept. En sittmöbel med det amerikanska stjärnbaneret, en soffa som är en stor kyssmun, en stol i form av en porrigt klädd kvinna etcetera. Dessa designklassiker visas i huvudsak upp på podier vilket förstärker känslan av att befinna sig på ett museum. Den här gammaldags utställningsestetiken skapar en distans till föremålen som gör dem lite döda. Eller så är det bara det att de inte åldrats med särskilt stort behag.
Konst
»Pop Konst Design
Moderna Museet Stockholm
T o m: 22 september
