Ensam i en dröm
Poesin har börjat smyga sig in i prosan för att kunna överleva. Magnus Ringgren läser Marie Lundquist
Vi har gott om författare som driver växelbruk mellan prosa och poesi - tänk på Ulf Eriksson och Birgitta Lillpers. Sen finns det en annan kanske mer långsiktig tendens, en skiftning i fokus.
Kjell Espmark talar i sin essä- och minnesbok I vargtimmen från förra året om hur poesin i trängda lägen - som nu - smyger sig in i prosan för att kunna överleva. Jag tror att det är ungefär i den riktningen man ska tolka Marie Lundquists två romaner från senare år. Det är poetens prosa, inte romaner i sin egen rätt.
Som roman betraktad är hennes nya bok Så länge jag kan minnas har jag varit ensam ganska halvgången. Den saknar bredd och i princip romanfigurer utom den tvådelade kvinnorollen i berättelsens centrum. Den lutar sig alltför starkt mot en mängd annan konst (som gott nog listas i en efterskrift). Den består till största delen av urscener; ingenting får flöda ut mellan dem och ge relief. Jag ser boken som en lång diktsvit som ville men inte riktigt kunde bli roman.
En ensam kvinna lever i en lägenhet med existentiell planlösning högt upp i ett höghus. Det är som hon inrett en freudianskt färgad dröm åt sig. Under golvet finns till exempel ett stinkande mörkrum med svartnande bilder kvar i fixeringsbaden sen man vet inte hur länge. Plötsligt finner hon en inkräktare, en kvinna i en kappa med ”nåt slags systerkrage” i sin barnkammare.
Därefter är det den yngre kvinnan som tar vid och berättar de viktiga scenerna ur sitt liv. Hennes mor har tagit sitt liv, en trauma som tycks styra hennes handlingar på de märkligaste sätt. Hon söker sig alltid till äldre gifta män för att, som hon tolkar saken, skaffa sig något slags familj. Mot slutet av den lilla berättelsen flyter de två kvinnorna samman och försöker via skrivandet och språket hela sina/sitt liv.
Det är en djuppsykologisk historia berättad med stor skönhet och skärpa men som sagt utan sammanhang och vardaglighet. Jag fastnar för enskilda formuleringar på samma sätt som när jag läser Marie Lundquists poesi.
