Rasmotsättningar ryms inte i Julie
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-19
I ett kolonialsamhälle skulle allt för mycket varit annorlunda.
Kan August Strindbergs Fröken Julie rymma inte bara köns- och klasskamp utan också rasmotsättningar?
Belgaren Philippe Boesmans koncentrerade kammaropera Julie uruppfördes i Bryssel 2005, en första svenska version hade premiär i Umeå i november och kan nu ses i Malmö. Den ingår i det fleråriga samarbetet mellan Norrlandsoperan och operan i Kapstaden, vilket betyder en svensk Julie, Susanna Levonen, medan Jean och Kristin – här en något uppvärderad roll – sjungs av två afrikaner, Njabulo Mthmkhulu respektive Nokrismesi Skota.
Handlingen utspelas i Afrika år 1937, det år som Karen Blixens Den afrikanska farmen utkom. Jean har inte lärt sig franska i Schweiz utan i Kongo. Det går ju an, men ändå fantiserar man om hur en svart betjänt och en vit överklassdam ska öppna hotell tillsammans i Schweiz – år 1937.
Nja, det är ju knappast trovärdigt, men även om vi bortser från den yttre orimligheten, så fungerar inte den här transformeringen.
Rasmotsättningar ligger inte bara i hudfärgen hos aktörerna på scenen. Repliker, åtbörder och även det musikaliska uttrycket skulle ha varit annorlunda, om ett kolonialsamhälles extrema rasmotsättningar också varit en del av förutsättningen. Nu känns många av de repliker onaturliga, som ligger helt rätt i originaluppsättningen (den finns i en utmärkt dvd-inspelning med Malena Ernman och Kerstin Avemo i de två kvinnliga rollerna).
Fröken Julie är ett drama som aldrig tycks förlora sin laddning ens i mediokra framföranden, men den sydafrikanske regissören Matthew Wild har heller inte lyckats locka fram några erotiska spänningar mellan Julie och Jean. Den grundläggande bristen på trovärdighet i hela situationen gör föreställningen egendomligt livlös.
Men Boesmans musik är knapp, effektiv, konturskarp och fint spelad av Malmö operaorkester under Andreas Lönnqvist. Av sångarna fäster man sig främst vid Nokrismesi Skota, som har en påfallande vacker lyrisk sopran men tyvärr textar desto sämre.
Lennart Bromander
