Galeano gjorde poesi av vänsterpolitiken
Uruguyanske författaren död 74 år gammal
Inom den latinamerikanska vänstern finns det några få personer som i stort sett alla, över alla partier, rörelser och sekter, är överens om att hylla. Che Guevara, Pablo Freire. Och Eduardo Galeano.
När budet om den uruguayanske författarens död, 74 år gammal, kom i måndags strömmade hyllningarna in från kulturpersonligheter, aktivister och politiker; i tidningar som argentinska Pagina 12 och uruguayanska Brecha skulle minnesorden räcka till en egen bilaga.
I en tid när Latinamerika för första gången blivit ett internationellt revolutionscentrum, 1971, skrev Galeano upprorsrörelsernas manifest med Latinamerikas öppna ådror. Boken förklarade för miljoner vad imperialism och antiimperialism är i vår tid. Dess analys av hur det internationella kapitalet kan hålla ett land fängslat med ekonomiska bojor trots formell politisk självständighet är fortfarande aktuell, fast de exakta formerna förändrats.
I sina senare böcker utvecklade han sin stil; han visade hur man kunde göra poesi av vänsterpolitik. Han spottade ur sig aforismer som ingen annan: ”vi är det vi gör för att förändra vad vi är”, ”Utopin är som horisonten; jag tar två steg framåt, den flyttar sig två steg bort … så vad är den bra för? För att få oss att gå”.
Det som gjorde honom till Latinamerikas främsta vänsterröst var hans outtröttlighet (44 böcker producerade han under sin livstid; två till är på väg), hans obrutna optimism och hans slagkraftiga formuleringar. Men också hans ödmjukhet: ”jag ångrar ingenting. Jag är också summan av mina klavertramp”.
