Operagrodor i Paris
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-05
Buropen skallar när ridån går ner för premiären av Giordanos alltför sällan spelade Andrea Chénier på Bastiljoperan i Paris. Regissören Giancarlo del Monaco, son till den berömde Mario del Monaco som en gång sjöng titelrollen, har tagit operans realism väldigt bokstavligt. Handlingen (liksom musiken) liknar den i Tosca, men utspelas kring franska revolutionen och lever på ett antal krävande och vackra arior.
Buropen är intressanta som tecken på vad Paris-publiken inte längre vill ha. En opera om en för publiken synnerligen välkänd revolution, som dessutom ägde rum några meter från operahuset, borde kunna ta ut de sceniska svängarna ordentligt. I stället är det sångarna som får stormande applåder. Det handlar också om toppskiktet, Marcelo Alvarez i titelrollen, Micaela Carosi som hans älskade Maddalena och en ständigt försmådd baryton, Sergei Murzaevs Carlo Gérard.
Skönsång räcker inte, vilket märks i Lev Dodins uppsättning av Salomé, en asketisk, återhållen uppsättning i starka färger och geometriska former, som gör Salomés begär än mer främmande i denna hårt styrda, dysfunktionella familj. Julia Juons Herodias, Thomas Mosers Herodes och Camilla Nylund i titelrollen sjunger lika bra som den förra trion. Och här uteblir buropen, eftersom uppsättningen inte är ridicule – löjlig – som någon skrek redan efter första akten av Andrea Chénier.
Örat, ögat och hjärnan måste retas för att publiken ska bli nöjd.
Det är också en revolution som de båda operahusen, Bastiljen och Garnier, genomgått de senaste två decennierna. I dag ett av Europas starkaste operahus (dessutom med konkurrens av flera andra operascener i Paris) har de en publikbeläggning på 98 procent. Här blandas åldersgrupper i avsevärt högre grad än på Kungliga Operan, men så var också syftet med revolutionen att hitta en ny publik. Starka sångsolister och relevanta uppsättningar, samt en vidgning av kanon är vad som har skapat denna moderna operainstitution. Så har den i och för sig ungefär en miljard kronor i statsbidrag.
Allra tydligast märks framgången i Laurent Pellys berömda och magnifika uppsättning av Jean-Philippe Rameaus Platée på Garnieroperan, denna barockaste av barockoperor om träskgrodan som luras i att han ska gifta sig med självaste Jupiter, ett skämt iscensatt av gudarna för att bota Jupiters fru Juno från sin svartsjuka. Här kvackar grodkörer, nedstiger gudar i vackra skyfall av gnistor medan ramen är en operapublik som bevittnar hela spektaklet.
Likväl är denna fantastiska iscensättning extremt verktrogen, Rameau skrev den som ett slags parodi och Pelly har tillsammans med koreografen Laura Scozzi förvandlat 1700-talets hovopera till en absolut modern historia med utmärkta sångare ( Xavier Mas, Mireille Delunsch, Jean-Paul Fouchécourt, Yann Beuron). En rad sceniska detaljer gör den oupphörligen intelligent underhållande. Den fungerar lite som en film av Tati, det pågår alltid något vid sidan om.
Kungliga Operan har lång väg att vandra om den vill komma i närheten av vad som sker i Paris. Det handlar inte bara om pengar och utmärkta sångare, utan om att bryta konventioner och lita till publikens intelligens. Nästkommande säsong sätter Kungliga Operan upp Andrea Chénier. Platée lär vi aldrig få se på dessa breddgrader.
Claes Wahlin
