Nya siffror ger ny bild av svensk försvarsvilja
Kanske blir statsministern lugnare när han läser detta
Den svenska regeringens tydliga budskap om krig och svensk beredskap har knappast undgått någon. Något av det som fått mest uppmärksamhet är statsminister Ulf Kristerssons tal under rikskonferensen Folk och försvar om de förväntningar som följer av ett svenskt medborgarskap.
”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling”, konstaterade han.
I det, och i efterföljande intervjuer, har statsministern skickat ett tydligt budskap om regeringens förväntningar till alla de personer med utländsk bakgrund som erhållit eller som kommer att erhålla ett svenskt medborgarskap. Men har också genom sitt uttalande antytt hur de som invandrat till Sverige kan antas vara mindre benägna att försvara landet än befolkningen i övrigt.
Vid Centrum för civilsamhällesforskning genomför vi för närvarande en stor forskningsstudie finansierad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som bland annat behandlar svensk försvarsvilja. Och vi ser en annan bild än den som statsministern antydningsvis målar upp.
Låt oss först konstatera att den svenska försvarsviljan är hög.
Vår egen studie, som har sin grund i ett riksrepresentativt urval om 5 000 individer, visar att nio av tio svenskar tycker att vi ska göra väpnat motstånd om vi blir anfallna av en främmande makt. En lika stor andel säger sig vara beredda att själva delta i landets försvar. De studier som de senaste åren genomförts av Försvarets forskningsinstitut visar på liknande resultat.
Jo, de verkar på gott och ont vara som folk är mest. De uttrycker alltså en med internationella mått mätt mycket stark vilja att försvara Sverige
Internationellt sett är också den svenska och nordiska försvarsviljan påfallande hög. Det visar till exempel den välkända studien World Value Survey (2017–2022). Här var 81 procent av svenskarna beredda att slåss för sitt land – att till exempel jämföra med fransmännen (66 procent), amerikanerna (60 procent) och tyskarna (45 procent).
När det gäller just att själva bidra till Sveriges försvar med vapen i hand och livet som insats, på det sätt som statsministern efterfrågar, verkar dock svenskarna vara tveksamma. Vår undersökning visar att bara sex av tio var villiga i detta fall, och särskilt ovilliga var kvinnor. Här är det intressant hur det är hanteringen av vapen – inte livsfaran! – som får människor att tveka. Alltjämt nio av tio säger sig vara beredda att bidra till försvaret även om livet står på spel – om de slipper använda vapen.
Hur är det då med de grupper med utländsk bakgrund – utrikes födda eller med minst en utrikes född förälder – som statsministern adresserar? Jo, de verkar på gott och ont vara som folk är mest. De uttrycker alltså en med internationella mått mätt mycket stark vilja att försvara Sverige. Även i den mer avgränsade grupp av personer som själva är utrikes födda tycker nio av tio att Sverige ska försvara sig vid ett väpnat anfall, och en lika stor andel är beredda att själva bidra till försvaret – även med fara för eget liv. Och slutligen för att återvända till regeringens krav på försvar med vapen i hand: värdena för gruppen utrikes födda är närmast identiska med den övriga befolkningens.
Möjligen kan dessa resultat lugna statsministern något.
Vår studie talar förvisso inte emot att det finns enskilda personer med utländsk bakgrund som har sviktande försvarsvilja. Men den visar att sådana personer finns i liknande utsträckning också i den övriga befolkningen. Och framför allt att försvarsviljan framstår som påfallande god oavsett varifrån man kommer!
Till sist, vad är det då som får människor att tveka om att försvara landet? Utifrån vår studie handlar inte svaret om personers resehandlingar, utan om i vilken utsträckning de upplever att de är förberedda inför försvarsuppgifter. Känner man sig inte redo så blir man, ganska naturligt, tveksam. Här har möjligen statsministern ett jobb att göra: inte i att ställa grupper i samhället mot varandra, utan i att hjälpa dem att hitta sin roll i det gemensamma.
Magnus Karlsson är professor på Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola
