Självklart vill ingen jobba som brandman
Tänk om vi hade en politik som lockade folk till viktiga yrken i stället för att resa hinder
Det råder brist på brandmän i Sverige, läste jag i tidningen förra veckan.
På dem också?, tänkte jag. Veckan innan var det busschaufförer man inte kunde få tag på, och veckan dessförinnan var det ingenjörer och operatörer till vapenindustrin.
De kommer hela tiden, rapporterna om yrkesgrupper som är alldeles för små. Vi har hört om lokförarna, socionomer, poliser och kriminalvårdare, lärare, elektriker och installatörer, psykologer, undersköterskor, specialistsjuksköterskor och tandhygienister, ja alla legitimerade vårdyrken faktiskt. Att det är brist på så många hantverkare kanske beror på att det råder en skriande brist på yrkeslärare.
Det här får förstås konsekvenser, från vårdavdelningar som måste stängas och tåg som inte går, till hemmafixare som får vänta i månader på en elektriker. Från enskilda människors frustration till hela branschers avstannande.
Utvecklingen är inte på något sätt överraskande. I decennier har man talat om vad som skulle hända när 40-talisterna gick i pension, vilket de nästan alla har gjort nu. Det är heller inte bara ett svenskt problem, som DI rapporterade förra veckan skriker hela EU efter arbetskraft.
Det är sant att vi också har en arbetslöshet i Sverige på just nu 7,9 procent, men den är sjunkande och sysselsättningsgraden stiger. Jag menar inte att spela ned vikten av att människor jobbar men givet de långsiktiga riskerna med en för liten arbetskraft – att vare sig näringsliv eller välfärd helt enkelt fungerar – råder en märklig dissonans i såväl debatt som praktiskt politik.
Till exempel: vi har ett skolsystem som gör att cirka 15 procent i varje årskull stängs ute från gymnasiet, på grund av betyget F, underkänd. En katastrof för den enskilda men också jättedåligt för ett land som behöver arbetskraft. Är det verkligen systemets mening att en 15-åring som underkänns i till exempel engelska inte några år senare kan bli en utmärkt installatör?
Samtidigt styr Sveriges regering på ett avtal – och jag vet att jag nu smickrar SD – vars bultande hjärta är att göra tillvaron så jävlig som möjligt för migranter
Ett annat exempel är arbetskraftsinvandringen. I DI-artikeln ovan levererar Tomasz Wieladek, chefsekonom för Europa på investmentbolaget T. Rowe Price, ett beskt piller för många europeiska länder: ”Avvägningen är väldigt enkel, antingen måste vi ta emot fler migranter eller så måste vi höja pensionsåldern”. Samtidigt styr Sveriges regering på ett avtal – och jag vet att jag nu smickrar SD – vars bultande hjärta är att göra tillvaron så jävlig som möjligt för migranter. Det spelar ingen roll om de jobbar och behövs här, de ska bara ut. Det drabbar massor med branscher, inklusive svensk forskning. Så sent som förrförra veckan kom Svenskt Näringsliv med en rapport som underströk behovet av utländsk arbetskraft, och industrin menar att den gröna omställningen hotas av de nya regler regeringen beslutade om i vintras.
Ytterligare ett exempel på dissonansen: förslumningen av svensk arbetsmarknad. För det är också sant att människor under arbetskraftsinvandringens kappa exploateras på ett sätt som är ovärdigt Sverige. Människor kommer hit och tar jobben ingen svensk vill ha, på byggen, på krogen och i omsorgen, eftersom villkoren är för dåliga.
Att säga att här har fack och arbetsgivare en läxa att göra är en underdrift
Även i mer kvalificerade branscher börjar villkoren bli oacceptabla för den tänkta arbetskraften. En av de mest omtalade bristerna är den på barnmorskor, på många BB råder som bekant kris på vintern och full panik på sommaren. Men en undersökning visar att det egentligen inte råder någon brist – problemet är att en av fyra utbildade barnmorskor jobbar med något annat eftersom regionerna är för dåliga arbetsgivare. Detsamma gäller min egen bransch, medievärlden. Journalister har det i alla tider gått tretton på dussinet av men nu är de villkor som erbjuds så kassa att folk hellre gör något annat.
Att säga att här har fack och arbetsgivare en läxa att göra är en underdrift. Vad är den svenska modellen värd om resultatet är en arbetsmarknad som i så många delar är så usel att ingen vill ha för samhället livsviktiga jobb?
Det vore också ett välkommet väderomslag i debatten om utgångspunkten i den inte var att människor i varje stund ska jagas, hotas och klämmas åt utan i stället lockas och välkomnas. Det är nämligen den signalen vi borde skicka till de unga som nu prånglar sig igenom vårt dysfunktionella skolsystem: välkomna ut i samhället – ni behövs verkligen.
