Håll ihop, vänstern
Åsa Linderborg svarar om identitetspolitik: Jag sörjer sekterismen som återuppstått
DEBATT: VÄNSTERNS VÄG. Det är skittråkigt att diskutera med människor som tillskriver en åsikter man inte har, men ibland är det nödvändigt.
I polemik mot av en mina artiklar om presidentvalet i USA (Aftonbladet Kultur 21 nov) tecknar Rebecca Selberg och Paula Mulinari min tankevärld i yviga slängar utan att knyta den till ett enda citat (Aftonbladet Kultur 1 dec). De ställer upp sin, som de låter mena, moderna marxistiska identitetspolitik mot mitt underförstått närmast unket gammelmarxistiska vänstermög.
En av alla åsikter de tillskriver mig är att det är ekonomin som bestämmer allt.
Rebecca Selberg och Paula Mulinari: Klasskampen har aldrig varitDet fanns mycket riktigt en gång i världen marxister som sysslade med ekonomisk reduktionism, det vill säga vi kan bara förstå politiken om vi studerar ekonomin – och bara den. Jag har aldrig tillhört den riktningen. I så fall skulle jag inte ha särskilt höga tankar om mitt eget skrå som idéorienterad kulturskribent.
Vidare hävdar Selberg och Mulinari att jag ser arbetarklassen som en homogen entitet.
Jag har i runda slängar skrivit en miljon texter där jag poängterat att representanten för den svenska arbetarklassen inte längre är en vit metallarbetare, utan en lågavlönad kommunalare som ofta har ett annat modersmål än svenska. Detta mitt tjat har varit en replik mot dem som pekar på nedlagda fabriker som bevis för att arbetarklassen inte längre finns.
Snacket om den döda arbetarklassen var för övrigt något som inte bara liberalerna utan även identitetsvänstern, med Arena som svenskt flaggskepp, sysslade med för bara några år sedan. Den nyorienteringen är tack och lov förbi, verkligheten kom ikapp.
Inte heller har jag hävdat, som Selberg och Mulinari påstår, att ”makten” ägnar sig åt normkritik, det vill säga att det är feministerna, antirasisterna och hbtq-aktivisterna som bestämmer. Makten finns i ägandet. I kapitalet. Det är marxismens hela grundbult.
I anslutning till detta anklagar de mig för att skuldbelägga dem som kämpar för de förtrycktas och underställdas rättigheter. Om så vore, skulle jag tvingas be om ursäkt för mitt eget skrivande de senaste femton åren.
Om Selberg och Mulinari varit schysta hade de i den artikel de stormar mot citerat mig i följande: ”Idén om alla människors lika värde har alltid varit och måste fortsätta vara grundläggande för vänstern. När man säger att det är detta vänsterns engagemang som gjorde att Trump vann, är man cynisk mot alla som inte lever och ser ut som majoriteten.”
Det är vad jag faktiskt har skrivit.
Det jag däremot har kritiserat, och det är väl egentligen där skon klämmer, är den vänster som ägnat så mycket kraft åt symbolstrider och värderingsfrågor att det är det enda som man uppfattas hålla på med. Jag har också rispat i godhetssjälen på den vänster som inte förmår se helheten. Det vill säga att en human flyktingpolitik måste kombineras med en stenhård klasspolitik – för det är också humanism. Den antirasistiska vänstern kan inte vara likgiltig till borgarnas idé om sänkta ingångslöner och man kan inte överlåta åt facket att ensamt försvara kollektivavtalet.
Jag har också ifrågasatt den identitetspolitiska riktning som vill stoppa vissa att tala om särskilda ämnen, eftersom de inte anses ha erfarenheter av exempelvis hudfärg. I samband med det har jag ifrågasatt idén att en viss halt melanin i huden kan ge ”äkta” erfarenheter och åsikter.
Selberg och Mulinari är sociologer men deras metod saknar empiri. I forskarvärlden skulle det inte funka, och egentligen inte i en hederlig tidning heller, men artikeln är ändå värdefull eftersom den för ett principiellt resonemang: identitetspolitik har med ekonomi att göra.
Det är modigt av Selberg och Mulinari att stå för den numera hånade identitetspolitiken, även om de inte definierar den. Det finns en massa beståndsdelar där som vänstern måste ta vara på. Det är också ett fall framåt att de inte anklagar mig för att vilja slå vakt om mina egna privilegier, utan ser det här som en ideologisk konflikt. Och det är konstruktivt att de åberopar marxismen, också om de på den punkten gör väl platta analyser (eller egentligen inga alls). Marx avfärdas inte som en cisnormativ vit gubbe, gott så.
Så, vad är det då Selberg och Mulinari säger?
Redan inledningsvis avslöjar de att de rör sig på en mycket liten yta, eftersom de påstår att ”feminister och antirasister faktiskt kräver och alltid har krävt ekonomisk rättvisa”.
Verkligen? Karriärfeminister har lobbat fram Rut-avdraget. Nyliberalen Annie Lööf har demonstrerat för de papperslösa. Högerextremisten Geert Wilders talar sig varm för homosexuellas rättigheter. Jag vägrar tro att deras engagemang inte är ärligt menade.
Som exempel på att identitetspolitik handlar om ekonomi berättar Selberg och Mulinari om en händelse för ett par veckor sedan då transaktivister ockuperade Socialstyrelsen i Stockholm. Man krävde en belysning av transpersoners ekonomiska situation. Okej bra, men hur menar man att kravet på ekonomisk omfördelning till just transpersoner skulle se ut? Socialförsäkringssystemen – det var ju Socialstyrelsen man ockuperade – struntar i sexuella och könsmässiga variationer. Och hur ska en transsexuell löneförhandling gå till, ska de ha en större kaka av lönepotten än andra?
Det är skillnad på olikhet (hud, kön, sexualitet) och ojämlikhet (klass, socioekonomisk status). Ibland hänger olikhet och ojämlikhet ihop, ibland inte.
Om vi på allvar är marxister, Selberg och Mulinari menar sig ju vara det, måste vi hålla två bollar i luften. Kapitalismen skapar starka incitament för att utnyttja befintliga skillnader mellan människor så som ras och kön. Men samtidigt är kapitalismen unik eftersom den inte behöver några sådana utomekonomiska förtryck för att fungera – i teorin kan den klara sig helt utan rasism och sexism.
Det här är dialektisk förståelse när den är som kraftfullast: kapitalismen tenderar att förstärka förtryck om den tjänar på det. Om förtryckande strukturer blir olönsamma klarar man sig bra utan dem.
Den enda struktur som kapitalismen inte kan avvara är klasskillnaderna, eftersom hela produktionssättet bygger på ekonomisk utsugning. Nina Björk utvecklar det här mycket bättre än jag, i Drömmen om det röda.
Klasskamp handlar om hur stora klasskillnaderna ska vara. De senaste trettio åren har den kampen haft svårare att skörda segrar än det normkritiska projektet. Att ge homosexuella rätten att gifta sig kostar varken staten eller kapitalet en spänn.
När Selberg och Mulinari räknar upp de grupper som gör arbetarklassen så heterogen nämner de alla utom just den ”traditionella” vita arbetarklassen. Jag vet inte om det är ett medvetet ställningstagande att vänstern inte ska omfatta just deras intressen. Men det är i alla fall den grupp som antirasister och feminister i tio års tid föraktfullt har klumpat ihop som de ”vita kränkta männen”, ett skällsord som liberalerna har sugit sötma ur.
Om vi tar frågan om det amerikanska valet och klassröstningen är sambandet inte så enkelt som kommentariatet gjort gällande.
Som Christian Pareti påpekar skyller man Demokraternas misslyckande på den blekhyade inskränkta arbetarklassen (Common dreams 21 nov). Men om Trumps seger i första hand berodde på rasism, hur kan man då förklara att vit arbetarklass i rostbältet röstade på Obama 2008 och 2012 men på Trump 2016? Obama fick 1,5 miljoner fler röster från den vita arbetarklassen än Hillary Clinton.
Om Trumps seger bara handlade om sexism, hur kommer det sig då att 42 procent av kvinnorna med collegeutbildning röstade på honom?
Selberg och Mulinari anklagar mig för att ignorera skillnaderna inom arbetarklassen, men denna halmdocka har ju sin direkta motsvarighet i hur de själva beskriver sociala rörelser: Bara alla fattar att vi blir starkare tillsammans så kan de olika kamperna (feminism, rasism, hbtq, klass, miljö etc) förstärka varandra.
Jag har självklart inget emot att knyta samman alltihop. Men det måste bygga på en realistisk idé om hur det ska gå till, man kan inte bara måla brett med begrepp som erfarenhet och mångfald. Selberg och Mulinari lägger sig på en så abstrakt nivå att hela diskussionen drar sig undan mer praktiska frågor.
De gör det också väl enkelt för sig när de säger att alla kamper ”överlappar” varandra. Jag skulle säga att de gör det ibland och ibland inte.
Exempel: När Förbifart Stockholm byggs kommer de områden som hårdast drabbas av luftföroreningar vara de som redan har lägst hälsa, vilket förstås är de fattigare och ofta segregerade förorterna. Där finns en tydlig beröringspunkt mellan klass, etnicitet och miljö.
Men i fallet med transpersoner som ockuperar Socialstyrelsen finns inte den typen av självklar överlappning. De ska ha solidaritet och respekt, men det är ju för att vi är humanister, inte för att vi sysslar med klasskamp.
Ergo: Som svar på det principiella påståendet att identitetspolitik har med ekonomisk rättvisa att göra menar jag att det kan den ha, men långt ifrån alltid. Men även kamp som inte har ekonomiska förtecken kan vara legitim.
Slutligen är Selbergs och Mulinaris försök att åberopa Bernie Sanders antingen oskyldiga önskedrömmar eller fräck historieförfalskning. Sanders bars inte fram av ”en bred koalition av identitetspolitik”. Som ekonomhistoriken Lovisa Broström konstaterar på Facebook, skälldes han nonstop för att ha brukat fel ordval på Twitter. Han var fruktansvärt attackerad av den identitetsvänster som ständigt skäller 68:orna för att inte fatta någonting.
Sanders, som har ett halvt sekel i medborgarrättsrörelsen och dess arvtagare, anklagades till och med för rasism eftersom han inte direkt fattade att haka på Black Lives Matter. Det gjorde däremot Hillary. Hon, å andra sidan, kunde inte ställa upp på kravet om 15 dollars minimilön, vilket var en avgörande fråga för svarta i låglöneyrken.
Den amerikanska valkampanjen, skriver Broström, visar hur fel de så kallat ”intersektionella” hamnar när de fokuserar mer på hur någon säger något än vilka politiska reformer hen faktiskt föreslår.
Varför det blev så vet jag inte. Kanske var man, med sin ofta egen medelklassiga sociala trygghet, mindre intresserad av ekonomisk omfördelning än man tror och påstår att man är. Hillarys kön, yta och jargong var viktigare.
Det är det här som är identitetspolitikens destruktiva sida. I sig själv behöver den inte vara splittrande, men många av dess företrädare har positionerat sig genom ogina tolkningar. Offentliga lynchningar får peka ut det enda korrekta perspektivet.
Jag, som har en äldre organisatorisk historia i bagaget, sörjer att dogmatismen och sekteristismen återuppstått nu när behovet av vänsterpolitik – på alla områden – är akut.
