Snälla, låt dammet ligga över nyårsfirandet i SR
Den traditionella sändningen är unik i public service
Årets magiska sista och första timme måste inte vara fest och fyrverkerier på en kall backe eller ens tv-sändning med popstjärnor och glam.
Den som lyssnar i radio får i stället frid, stillhet, dekorum. I år kunde vi höra en inspelning där Anders de Wahl samtalar med Sven Jerring om första gången som den store skådespelaren läste Tennysons Nyårsklockan på Skansen. Det var 1895. Sedan följde som vanligt dikt, klangen från landets alla domkyrkoklockor och Stenhammars Sverige, enligt tradition.
I år gjorde nyårsvärden Christofer Murray sitt 40:e och sista nyår i P1 (varför fick han ingen avtackning i sändning, Cilla Benkö?). Nu ligger programpunkten skyddslös som en nyfödd för klåfingriga chefers moderniseringsiver. Jag vill därför stämma i bäcken.
Det är sant att de muggiga inspelningarna av Bach på skramlig orgel plockats fram från grammofonarkivets allra mörkaste hörna. Men den kontinuiteten med historien, helt utan ironi eller metaperspektiv, är helt unik i public service i dag. Infotainment i all ära – jag älskade Historieätarna med dess mix av hypermodern musik och historiska miljöer – men här serveras vi direkt från faten.
Nyår i P1 är ett dammigt museum över långa traditioner och ska så vara. Snälla Sveriges Radio, peta inte i något som inte haft särskilt många led sedan 1800-talet. Låt dammet ligga, långt in i kommande decennier.
