”Kritiken är ett sätt att tala med litteraturen”
Litteraturkritikern Jenny Högström får Axel Liffner-stipendiet
Tidigt i samtalet jämför Jenny Högström sig med Kalle Anka.
– Han jobbar på en margarinfabrik och är väldigt sur på allting. Han ingår inte i något kollektiv. Han är grälsjuk och samtidigt rätt underhållande. Jag tänker att jag som recensent lyckats göra ett arbete av egenskaper som kan vara ganska dåliga privat. Som att vara väldigt kritisk till allt.
Och kritisk, får jag erkänna, är hon, inte minst till mina frågor. Vi sitter på ett lunchställe vid Järntorget i Göteborg, som doftar fatöl och klorin. När jag ber henne redogöra för tendenser i samtidspoesin rycker hon på axlarna och ser uttråkad ut.
När jag undrar om hennes litteratursyn skrattar hon (”det får du fråga någon annan om”). Och när jag ber henne jämföra några författarskap med olika rusupplevelser gapskrattar hon och utbrister ”sluta”. Däremot skiner hon upp när vi pratar om Majornas boxningsklubb där hon är både boxare och tränare. Och om att skriva pornografisk fanfiction om en SS-dolk (hennes debutbok ”Achtung Blitzkrieg”).
Högström må ha en tvär sida, men hon är också en av landets festligaste kulturskribenter. Som kritiker bjuder hon alltid in läsaren i en sprakande värld, där Slavoj Žižek belyser hennes Tinderliv, där samtidslyriken flödar av dickpics och MDMA och där böcker som tråkar ut ”ghostar” henne. Nog är hon en skönande, men också en slugger. När jag frågar vad en kritikers dödssynd är svarar hon utan att tveka ”att vara feg”. Detta är en viktig anledning till att Högström tilldelats Aftonbladets Axel Liffner-stipendium. Man har aldrig tråkigt i hennes sällskap. Och en av de viktigaste anledningarna är flowet:
– Jag har ofta fått höra att det låter som om mina texter pratats fram. Och så är det: när jag började skriva kritik, tidigt 2000-tal, så läste jag mina texter högt. Varenda en, tills jag kunde dem utantill. Rytmen, musikaliteten och tilltalet har alltid varit viktiga för mig.
För den som läser Högströms kritik – numera i GP, där hon jobbar som idé- och kritikredaktör – är det uppenbart att musikaliteten och rytmen också är viktiga aspekter av litteraturen för henne. Inger Christensen sade en gång, apropå poesin, att det gäller ”att förfölja språkets klanger och ljud”, då framträder en betydelse. Och när det låter fantastiskt har ofta en ny betydelse uppstått. Det är det gripande med poesin.
Jag antar att jag har svårt för klichéer var de än kommer ifrån.
Högströms styrka påminner om det som gör en poet bra: att hon är lite efterhängsen gentemot böckerna hon läser, går efter och tjuvlyssnar. Som när hon till exempel hänger fast vid det märkliga ordet ”burkmun” i Linus Gårdfeldts diktsamling ”Brorsan, Krabban och Lädret”. I det ser hon en koppling mellan ruset – burkölen – och skaldekonsten och när hon skakar på diktsamlingen trillar en ny form av ohövisk glesbygdsdikt ut.
Jag ser dig som en utrotningshotad sort. En all around-kritiker som man kan ge vilken bok som helst till – och få en finfin recension tillbaka.
– Ja, men det är jag faktiskt. Oavsett vad jag läser söker jag efter upplevelserna som knockar mig. Man vill ju inte leva obedövad i den här världen.
Är ruset litteraturens främsta kvalitet?
– Kanske, men jag tänker inte göra något excelark där jag jämför poeter med olika sorters knark, som du föreslog. Jag har umgåtts i hela mitt liv med killar som gjort just det – och jag är inte den killen.
Vilka tendenser i samtidslitteraturen fascinerar dig då?
– Det finns ju en dragning mot det dokumentära … Eller vad fan, vilken ointressant fråga. Jag läser inte på det sättet. Jag gillar att ha böckerna så här (hon håller upp en osynlig bok precis framför ögonen).
Okej. Men låt mig påstå en sak då. Bertolt Brecht sade någon gång att skriva demonstrationsparoller är den svåraste av konster. Vad tänker du om agitatorisk poesi?
– Jag gillar det, om det är Majakovskij. Som nära anhörig är jag däremot ganska obekväm med vänsterns klichéer och användande av ett auktoritativt och tvångsintimiserande ”vi”, det pallar jag inte. Det vill vara så omfattande och solidariskt, men något i språkbruket gnisslar för mig. Jag antar att jag har svårt för klichéer var de än kommer ifrån.
Din bror, Jesper Högström, är precis som du kritiker och författare. Men ni känns väldigt olika i vad ni gillar.
– Jo folk brukar göra en stor grej av det. Ska ni inte ha en podd, osv. Men vadå, vi vill väl inte sitta där och tjafsa. Faktum är att vi har en väldigt fin relation. Det som förenar oss är vår kärlek till litteraturen. Och vår Kalle Anka-personlighet.
Du har skrivit dagskritik i över 20 år. Vad är det som gör att just den passar dig?
– Det började med en kritikkurs för Tomas Forser på universitetet här i stan. Och då upptäckte jag: så här kan jag ju arbeta med litteratur. Dagskritiken har en så opretentiös form, det är snabba deadlines, man kan vara rolig, personlig, allvarlig, kvick, och samtidigt säga något viktigt på ett relativt litet utrymme: jag upptäckte snabbt att det passar mitt temperament perfekt. Kritiken är för mig ett sätt att samtala med litteraturen. Att ge något tillbaka. Det är det ultimata sättet att tänka – till skillnad från att prata som vi gör nu. Dessutom kan man redigera i efterhand, haha, så att man får det precis som man vill. Det handlar också om omsorg.
