”Det är viktigt att man uttrycker sitt raseri”

Kristoffer Viita träffar Nadezjda Tolokonnikova

Nadezjda Tolokonnikova under öppningen av pop up-utställningen på Wende Museum i Los Angeles.

– Det är viktigt att uttrycka sitt raseri, säger Nadezjda Tolokonnikova.

Det är en regnig dag bara ett dygn efter Aleksej Navalnyjs begravning i Moskva när vi träffas på Wende Museum i Culver City i Los Angeles.

Pussy Riots medgrundare gör en pop up-utställning och hedrar minnet av den ryske dissidenten som misstänks ha mördats i ryskt fängelse. Hans plötsliga död i februari har lett till stora protester runt om i världen och från hans vänner i punkkollektivet Pussy Riot.

Nadezjda Tolokonnikova uppmuntrar vreden från Navalnyjs änka Julija Navalnaja och vill inspirera fler att omvandla den till handling och organisering.

– Som kvinnor lär vi oss ofta att inte uttrycka vår ilska, men efter flera år av introspektion genom min konst har jag lärt mig att det hjälper att omfamna den. Annars förvandlas den till en djup, långvarig depression, säger Tolokonnikova.


Pussy Riot blev världskända 2012 när de dömdes till fängelse i Ryssland för ”huliganism motiverat av religiöst hat”. Tolokonnikova avtjänade 21 månader i fängelse, där hon tvingades sy fängelseuniformer för cirka fem kronor i månadslön. Sedan dess har andra Pussy Riot-medlemmar dött under misstänkta omständigheter och efter Putins invasion av Ukraina har medlemmarna flytt hemlandet.

Du har sagt att Navalnyj ”gjorde det coolt att ha en moralisk kompass igen i en tid av relativism”. Kan du utveckla det?

– Jag är född 1989 och växte upp med cynism och postmodern ironi, där alla var coola, skämtade om allt och sade ”allt har två sidor, allt är komplicerat, lev bara för dig själv” – det är lögner. Vi har ett land med politiska fångar där yttrandefriheten stryps. Navalnyj tog ställning och det kan vara smärtsamt att göra det. Ibland har du fel, och ibland måste du erkänna det men det är viktigt att göra ändå.


Tolokonnikovas uppväxt fick henne att söka sig till avantgarde-modernismens konst ”skapad av människor som faktiskt ville förändra världen till det bättre”. Enligt henne förkroppsligade Aleksej Navalnyj samma sak genom sin politik.

Du sade att konstens syfte är att föreställa sig andra världar. Hur ser idealvärlden ut i din konst?

– En inkluderande värld av mångfald där människor inte straffas för att de är eller tänker annorlunda. Där politiska aktivister inte hamnar i fängelse för sina åsikter. Vi kan få våra demokratier att fungera mycket bättre. Estland är ett bra exempel på en digital demokrati som utnyttjar internet mer för att engagera sina medborgare i beslut som sker i deras lokalsamhällen.

– Men jag vill också leva i en värld där könsroller behandlas mer som färg och penslar och mindre som bojor. En dag kan du vilja vara man, en annan dag kvinna.

Mer flytande?

– Ja, och jag är rädd för hur de konservativa är så besatta av vad vi vill göra i våra sexliv. Jag är för legalisering av sexarbete. Folk ska få göra vad fan de vill så länge båda parter ger samtycke.


Du har ett Onlyfanskonto. Hur har det funkat för dig?

– Som offentlig person har jag en del människor som inte bara följer mig för mina politiska åsikter utan för att de råkar ha sexuella fantasier om mig. Jag har också sexuella fantasier och det är coolt att det finns ett utrymme där man säkert kan dela dem.

Har du fått några negativa reaktioner?
— Ja, det är en stor diskussion om ”kan en feminist ha Onlyfans”. Är inte hela idén med feminism att kvinnor får göra vad de vill med sina liv och sina kroppar? Det oroar mig när feminister säger åt andra kvinnor hur de ska se ut eller bete sig. Det är väldigt nära vad de konservativa vill. Mina högst betalande prenumeranter är lesbiska och icke-binära, så att jag bara gör det för ”den manliga blicken” är ett falskt argument. Vi bygger ett systerskap av kåthet, säger Tolokonnikova.

Som politisk konstnär så vill du inte ha rätt, men du måste vara beredd på att dina kollegor kan bli gripna, misshandlade och dödade.

2023 släppte du kortfilmen ”Putins Ashes”. Kort efteråt hamnade du på en lista över Rysslands mest efterlysta flyktingar. Hur har det påverkat ditt liv?

– Vilka platser jag kan åka till har blivit väldigt begränsat. Alla länder som samarbetar med Ryssland i någon bemärkelse är osäkra för mig då jag kan bli utlämnad och hamna i fängelse. Det suger, för jag älskar att resa, träffa människor och se världen.


Den tillfälliga utställningen ”Fear not” består av textilkonstverk som blandar vagt hoppfulla budskap som ”this art dismantles dystopian futures” med kusligt hotfulla, som ”This art is targeted by the FSB” (ryska säkerhetspolisen).

— Texterna har varit klara i sex månader och handlade inte specifikt om Navalnyj från början. Som politisk konstnär så vill du inte ha rätt, men du måste vara beredd på att dina kollegor kan bli gripna, misshandlade och dödade.

Det suger att ”få rätt” på det sättet.

— Verkligen. Jag vill leva i en värld där mitt yrke inte behöver existera. Jag vill vara en konstnär som målar fjärilar och blommor men så ser inte verkligheten ut.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.