Hon trodde på de svagas styrka
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-09-29 | Publicerad 2009-01-15
Håkan Blomqvist om 90-årsminnet av mordet på Rosa Luxemburg
Ni slöa hantlangare! Er ’ordning’ är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”
Rosa Luxemburg hade en dag kvar i livet. ”Ordning härskar i Berlin” löd rubriken på hennes sista artikel i det nybildade kommunistpartiets Die Rothe Fahne den 14 januari 1919. Socialdemokratins ledare, Friedrich Ebert och Philipp Scheidemann, hade segrat. Dödskalleförsedda pansarbilar från Garde Kavallerie Schützendivision patrullerade gatorna när hon greps och fördes bort till Hotell Eden. Berlinproletariatets väldiga folkmassor som vägrat släppa ifrån sig initiativet var kuvade.
Två månader tidigare, den 9 november, hade fängelseportarna slagits upp för Rosa Luxemburg efter nära fyra år bakom galler. Då, sommaren 1914, hade hon föreslagit masstrejk mot krigsutbrottet. Men hennes socialdemokratiska partikamrater röstade enhälligt för Kaiser Wilhelms mobilisering. Tillsammans med Karl Liebknecht och andra antimilitarister trotsade hon partiledningen och sökte återsamla de internationalister som skingrats i den patriotiska stormen.
Medan krigsentusiasmen förblödde vid Sommes och Verdun växte fredsoppositionen inom socialdemokratin. 1916, under några korta månader i frihet, bildade Luxemburg och Liebknecht gruppen Spartakus efter slavupproret i antikens Rom. Några månader senare splittrades socialdemokratin då krigsmotståndarna förenades inom ett oberoende socialistparti. Med början av november 1918 gjorde matroserna i Kiel myteri, strejker och upplopp sköljde över Tyskland, arbetar- och soldatråd växte som svampar ur hungerplågade industridistrikt. Kejsaren abdikerade, en provisorisk regering övertog tömmarna och utropade republik. En repris av Ryssland året innan? Jo, men under ledning av vad Luxemburg kallade: ”de största skurkar världen någonsin skådat!”
Det är förunderligt. Nära ett sekel senare, i en annan värld då allt är bortglömt, tycks något vägra slockna. Under bråten av 1900-talets stalinistiska diktaturer och genom tilltäppta socialdemokratiska förvaltningsbyråkratier återuppväcks envist något annat. När detta skrivs arrangerar SSU:s tidskrift Tvärdrag en resa till Berlin för att högtidlighålla 90-årsminnet av Rosa Luxemburgs sista strid. Kan deltagarna få med sig något av värde hem?
Många är de som rivit och slitit i Rosa Luxemburgs minne – från poeter och filmregissörer till vänsterns hela spektrum. Född 1871 i en polsk-judisk köpmannafamilj kom hon redan som tonårig gymnasist i Warszawa att engagera sig för den marxistiska rörelsen. Förtrycket i tsardömet, till vilket Polen hörde, strejker som krossades av militär och antijudiska pogromer väckte hennes motståndsvilja. Arton år gammal tvingades hon ta sin tillflykt till Zürich där hon påbörjade universitetsstudier och 1898 avlade doktorsexamen i nationalekonomi. Då var hon redan ett framträdande namn inom den europeiska socialdemokratin, delegat vid Andra Internationalens kongresser, medarbetare i Karl Kautskys ledande marxistiska Die Neue Zeit och snart lärare vid SPD:s partiskola i Berlin.
Som frontfigur i den stora polemiken mot Eduard Bernstein ansåg Luxemburg att dennes idéer om att kapitalismens kriser var på väg att övervinnas och socialismen kunde nås utan revolution utgjorde ett grundskott mot det socialistiska projektet. Utan ett radikalt brott med det borgerliga samhället skulle arbetarrörelsen växa in i dess militarism, kapitalistiska konkurrens och allt aggressivare imperialism. Under inverkan av den första ryska revolutionen 1905 med miljontals arbetare i strejk satte hon i stället sin lit till ”masstrejken”. Genom självorganisering och självbildning skulle den framväxande arbetarklassen ta sitt öde – inklusive det politiska livet – i egna händer. Det var den utvecklingen hon och satte sitt hopp till i den tyska Novemberrevolutionen 1918.
Men samma s-ledare som understött kriget förklarade snabbt revolutionen avslutad och sökte med hjälp av riksvärnet och frikårer återupprätta ordningen. Spartakisterna och upproriska folkmassor i Berlin vägrade foga sig, deklarerade regeringen avsatt och proklamerade arbetarrådens makt. Bara för att under en blodig vecka i januari mejas ned av de trupper som under den socialdemokratiske krigsministern Gustav Noskes ledning slutligen skulle likvidera även Liebknecht och ”revolutionshyenan” Luxemburg.
Stalinistiska partipampar i öst som ville sola sig i Rosa Luxemburgs upproriska glans sorterade omsorgsfullt bort hennes kritik av partidiktaturens väg mot skräckvälde och det politiska livets försumpning. ”Utan allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet”, löd hennes kritik av bolsjevismen. Folkets hela massa måste vara med och forma det nya. ”Endast ohämmat skummande liv finner tusen nya former, improvisationer, frigör skapande kraft, korrigerar själv alla felgrepp.”
Syndikalister och anarkister har tagit fasta på hennes plädering för spontanitetens kraft, trots att hon själv såg anarkismen mest som ideologisk täckmantel för det ”stim hajar” som plundrar och lever rövare i den ”grumliga vågen” i revolutioners kölvatten. Sentida socialdemokrater har ibland velat uppfatta henne som ett mellanting mellan alltför välanpassad socialdemokrati och kommunism. Hennes fredskamp och ömsinta fängelsebrev har frammanat bilden av en hudlös pacifist. Men Rosa Luxemburg var ingen duvunge utan revolutionär marxist och förespråkare av ”proletärdiktatur” i dess ursprungliga mening som det arbetande folkets makt. ”Med järnhand, med hänsynslös energi” måste kontrarevolutionens våld bemötas, annars skulle folkmassorna åter kastas tillbaka ”till sin svagare utgångspunkt” och erbarmligen krossas.
När de grova frikårsmännen med tunga patronbälten mötte henne i hotellentrén under skrän om ”judehora”, visste hon att den punkten var nära. Några kvarter bort hivades liken av stupade spartakister upp på kärror för borttransport. Karl Liebknecht hade gripits samma dag och skjutits. Hennes egen tinning krossades av ett plötsligt slag från en gevärskolv innan hon medvetslös släpades in i en bil, sköts genom huvudet och dumpades i Landwehrkanalen. Fyra dagar senare hölls val över hela Tyskland med allmän rösträtt för både män och kvinnor. SPD blev största parti och bildade koalitionsregering med de borgerliga. Noskes frikårstrupper drog vidare för att upplösa arbetarråd, nedkämpa röda garden och uppror över hela Tyskland med kulmen under generalstrejken i Berlin då bortåt tretusen arbetare dödades. Weimarrepubliken var född och dess bräckliga jämviktspunkt skulle utmanas gång på gång när frikåristerna marscherade vidare högerut medan de radikalaste arbetarna aldrig skulle glömma Rosa Luxemburg och spartakisternas öde.
Orubblig internationalism och en övertygelse om de maktlösas och fattigas förmåga att tillsammans växa och försätta berg, kunde utgöra testamentet från Rosa Luxemburg att ta med sig hem från Berlin. Men även själva modet att försvara sina ideal mot alla odds när karriärism och medieanpassning numera tillhör politikens yrkeskrav. Till testamentet hör också humaniteten och livsglädjen utan vilken de ljusaste förhoppningar kan mörkna som inre blödningar av realiteternas kvarnhjul. Det handlade inte för Rosa Luxemburg om att dölja svaghet och sorger bakom en glättig mask, utan om att bevara vördnaden inför själva livets mirakel där till och med gruset under vaktpostens grova stövlar kunde bli till en blommande sommaräng.
Den livsglädjen i hennes av tukthuset tidigt åldrade kropp, ”mitt krånglande kadaver”, utgjorde grunden för både hennes kamp med vardagens mödor och socialistiska längtan till en värld för alla. ”Trolldomsnyckeln” till livets glädje hon ville skänka Karl Liebknechts ensamma hustru Sonja när krigets och fängelsecellernas mörker omslöt jorden kunde vara en gåva också till dagens generationer inför de kapitalistiska kriser och imperialistiska övergrepp som tydligen vägrade låta sig bortreformeras.
”Jag skulle bara vilja ge er min outtröttliga inre munterhet, så jag kan vara lugn för er, att ni går genom livet i en stjärnstickad kappa, som skyddar er för allt smått, trivialt och ängslande.”
Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola
