Ett lyft för julen
Reaktionärerna från förra året kan andas ut
Johan Ulveson gör sig bra som Per Oscarsson i årets julkalender, Selmas saga. Eller som karaktären Efraim von Trippelhatt närmare bestämt, en tomtetroende men bitter vetenskapsman i långt grått hår och bockskägg, avfärdad av såväl populasen som Kungliga vetenskapsakademien. Snöbollar kastas mot hans fönster, och inte får han några medel för att utrusta en expedition till Nordpolen där han tror sig veta att Jultomten bor.
Som tur är kommer Selma Traskvist (Ester Vuori) till hans undsättning, en liten flicka vars familj hotas med vräkning och vars enda hopp står till Jultomtens nåd. Med hjälp av någon sorts vägvisande ljusväsen och en intrig stulen ur Hergés Enhörningens hemlighet lyckas hon till slut få von Trippelhatt att försöka ändå. De ger sig av i hans luftskepp, men efter sig har de Kapitalet i form av en sniken leksakshandlare (Pierre Tafvelin) och dennes genuint ondsinta hantlangare, kapten Nordenstierne (Sofia Bach). Tomtens konkurrerande gratisverksamhet måste förintas, menar handlaren.
Per Simonsson och Stefan Roos, som också låg bakom den dickenska julkalendern Tjuvarnas jul från 2011, har skapat en äventyrsbetonad och till stora delar luftburen kalender som borde kunna tilltala tittare från sexårsåldern och uppåt. För de allra minsta kan det säkert bli lite för läskigt emellanåt.
Änterhakar kastas, zeppelinare mullrar hotfullt över taken och skurkarna fylkas på värdshusen, men här finns också plats för sådant som magiska cirklar, lysande amuletter och en liten grön tomtevätte spelad av Shima Niavarani. Liksom i Harry Potter tycks huvudpersonens uppdrag och öde mer eller mindre nedärvt, enligt en legend fint framknarrad av Björn Gustafsson som Selmas morfar.
Skådespeleriet är över huvudtaget av godtagbar kvalitet, Ester Vuori är kanon som Selma, medan detaljarbetet är utmärkt. Det står en svag doft av ångpunk över det sena 1800-tal i vilket kalendern tycks utspela sig, fränast är von Trippelhatts luftskepp Valborg som spökats ut i bästa Jan Lööf-stil.
Att helheten är aningen vinglig och dras med en del longörer, som när ett helt avsnitt ägnas åt en rätt fånig tvekamp mellan von Trippelhatt och Nordenstierne, i grenar som armbrytning och korvätning, går därför att leva med. Vi reaktionärer som i fjol ryade över den usla julstämningen i Tusen år till julafton kan dessutom ta det lugnare i år, för i Selmas saga snålas det inte på pyntet, om man säger så.
