Med fokus på landsmännen
Medan många filmare karriärplanerar med blicken mot utlandet utmärker sig i Cannes flera märkesregissörer med fokus på sina landsmän.
Tyfonen Haiyan tog över 6 000 liv 2013. I Taklub skildrar filippinske Brillante Mendoza, tidigare känd för sina våldsamma filmer, människor som lever vidare på strandbanken, i sorg över sina nära och illa skyddade från nya katastrofer.
Som en socialrealistisk koral, med förföriska bilder, avslutar filmen med att citera Predikaren 3:1–6: ”en tid att riva ner, en tid att bygga upp ... en tid att ge upp”.
En som ägnat fosterlandet sitt fulla patos är portugisen Miguel Gomes, omskriven för sin semidokumentära stil som varvar lyriskt med ironiskt. I Tusen och en natt, en sextimmarstriptyk uppdelad på tre volymer, borrar regissören ner sig i portugisernas vedermödor under 2013–14, då stora delar av befolkningen nödställdes under hårda sociala reformer. Med delar buñuelsk burlesk och ännu fler vardagliga vittnesmål, låter Gomes drottning Scheherazade lägga ut texten om landets djupa korruption och barocka byråkrati.
Det är en bitvis krävande sittning, men belönande i sin vansinniga infallsrikedom, där landets koloniala och fascistiska förflutna ofta tar form genom antikens metaforik. Ibland försvinner Scheherazade, i tron att kungen tröttnat på hennes berättelser, för att senare återvända. Med en aldrig sinande energi är det som om filmen vill säga: så länge kraften och glädjen att berätta finns, finns heller ingen anledning att ge upp.
