Hur läser man judiskt? Man läser tillsammans
Med både bön och slagord som motstånd
I Mishnan, en del av den muntliga och kommenterande judiska traditionen, finns en passage som på svenska blir ungefär: ”Vänd på den, och [igen], vänd på den; för allt finns däri. Och se in i den; Och bli grå och gammal däri; Och vänd dig inte från den, för det finns inget större än den”. En annan formulering hävdar: ”om två sitter och talar om Torahn, finns den gudomliga närvaron bland dem”.
Det första citatet säger något om betydelsen av att ständigt återvända till, vända och vrida på texten, i sammanhanget Torah. Det andra understryker att du inte kan göra det på egen hand. Tankesätten genomsyrar också formen för judiska torahstudier – chevruta – som sker i grupper om två eller flera och syftar till att ställa frågor till texten för att på så vis öppna upp den för nya tolkningar.
Ett av huvudtemana för bokmässan i Göteborg är Judisk kultur, detta eftersom institutionen med samma namn är årets hedersgäst. Utifrån det kan man ställa sig frågor kring vad som kännetecknar kultur som är judisk eller judiska texter. Vad en sådan text är, en text som till sin karaktär är ”judisk”, vet jag inte. Men jag vill göra ett försök att säga något om judiskt läsande och hur det format och omformar judisk religiös praktik och tradition.
Att gå hem från synagogan på fredagskvällen var att tänka att varje vit man jag såg var nazist
Göteborg, lördag 30 september 2017. Nordiska motståndsrörelsen hade fått tillstånd att genomföra en demonstration i centrala Göteborg, delar av rutten gick mycket nära synagogan. Demonstrationsdagen sammanföll med Yom kippur, försoningsdagen, som man ägnar åt botgöring och ånger för att åter bli inskriven i livets bok. NMR hade gett intryck av att demonstrationen skulle samla uppemot tusen personer. Att gå hem från synagogan på fredagskvällen var att tänka att varje vit man jag såg var nazist.
De människor (eller de som solidariserade sig med dessa) för vilka nazisternas demonstration utgjorde ett reellt hot genomlevde dagen på mycket olika sätt. Vissa tog sig ut på gatorna, vrålade och omringade nassarna så att deras demonstration – som i slutändan lockade ett hundratal och inte tusen – fick avbrytas. Andra satt i synagogan, hungriga och törstiga i gymnastikskor och läste, liksom året dessförinnan, bönen Viddui där församlingen kollektivt bekänner att vi har stulit, vi har ljugit, vi har …
Keva och kavanah är två begrepp inom judisk bön och religiös praktik, som jag förenklat förstår som det regelmässiga och upprepande respektive det spirituella, innerliga, spontana. Det ena, menar man, kräver det andra. För mig skapade Yom kippur 2017 en förbindelse mellan det regelmässiga och det innerliga. Gudstjänsten var det regelmässiga som motdemonstrationen med sin spontana ilska ville försvara. Både bönen och slagorden blev uttryck för motstånd. Redan på 1100-talet skrev filosofen och torahkommentatorn Maimonides (1138–1204) att ”Den gemensamma bönen blir alltid hörd. (…) [Gud] avvisar inte de mångas böner.”.
I den judiska religiösa praktiken återvänder man ständigt till samma böner, välsignelser, torahavsnitt och rabbinska kommentarer. Hur fortsätter texterna vara meningsfulla? Texten är kanske densamma, men du som läser kan variera din tolkning och sätt att läsa den. Men kan jag ens se eller förstå texten när jag läser den enskilt?
Som redan nämnt betonar den judiska traditionen mötet mellan flera personer som en förutsättning för det religiösa läsandet och görandet. Som exempel krävs en minjen (tio judiska vuxna) för att kunna läsa de sörjandes kaddish eller under gudstjänsten läsa ur Torahn, och på Yom kippur bekänner man som ett kollektiv. Att på så vis förbinda en text med andras erfarenheter är kanske ett försök att hitta nya sätt att se på den. Flera personer behövs för den gudomliga närvaron.
Protesten var kanske det som just då gav hans böner en andlig laddning
En sådan upplevelse tänker jag att den berömde, socialt och politiskt engagerade polsk-amerikanska rabbinen Abraham Joschua Heschel (1907–1972) har beskrivit. Han deltog 1965 i protestmarschen mellan Selma och Montgomery, sida vid sida med Martin Luther King Jr. Det sägs att han blev kritiserad för att han som rabbin engagerade sig politiskt i något som inte direkt rörde den religiösa praktiken. Han utmanade, skulle man kunna säga, regelmässigheten. Heschel själv skrev att: ”För många av oss handlade marschen från Selma till Montgomery om protest och bön. Ben är inte läppar och att gå är inte att falla på knä. Och ändå gav våra ben ifrån sig sånger. Även utan ord var vår marsch en gudstjänst. Jag kände att mina ben bad.”
Heschels ord säger något om relationen mellan det regelmässiga, upprepande och det spirituella, innerliga. Att delta i en protestmarsch var inte det sätt som Heschel eller någon annan brukade be på. Men sammanhanget, protesten, var kanske det som just då gav hans böner en andlig laddning, texten manifesterades i en handling. Och kanske talade Heschels ben då om Torahn på ett för honom nytt sätt. ”Vänd på den, och [igen], vänd på den”.
I en midrash berättas det att änglarna ifrågasätter att Gud ger Torahn, denna gudomliga text, till Moshe, en vanlig dödlig som inte kan förstå den. Då frågar Moshe Gud: ”Vad står det i denna Torah du ger mig? Och Gud svarar: Jag är Herren din Gud som tog dig ut ur Egypten. Och Moshe säger till änglarna: Har ni flytt från Egypten? Var ni förslavade? Varför skulle Torahn vara er?” Det är vi och inte änglarna som behöver texterna vi inte förstår. Förhoppningsvis fortsätter vi ställa frågor, även de som ibland kan gestalta sig i direkta handlingar – man kan be med sina fötter.
Channa Riedel är musiker och poet, som i augusti debuterade med diktsamlingen ”Karlsbad” (Albert Bonniers förlag).
