Därför tål de inte Pinter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-15
JOHN PILGER om en Nobel- pristagare som vägrar hålla käft
I författandets postmoderna kändisvärld delas priser ut till dem som konkurrerar om kejsarens gunst; de politiskt riskabla göre sig icke besvär. John Keane, ansvarig för Orwellpriset för politiskt skrivande, försvarade en gång frånvaron av stora samtida politiska författare bland Orwellpristagarna inte genom att beklaga detta faktum och fråga hur det kom sig, utan genom att angripa dem som hänvisade bakåt till "en fantiserad guldålder i det förflutna". Han skrev att de som "trånar" efter detta illusoriska förflutna inte förmår uppskatta författare som beskriver "den gamla höger-vänsterskalans kollaps".
Vilken kollaps? De "liberala" och "konservativa" partiernas sammansmältning i de västerländska demokratierna, till exempel demokraterna och republikanerna Amerika, innebär ett möte mellan väsentligen identiska tänkesätt. Journalister arbetar ihärdigt för att torgföra en falsk uppdelning mellan de etablerade partierna och fördunkla sanningen att Storbritannien, till exempel, nu är en enideo-logistat med två konkurrerande, praktiskt taget identiska storföretagsvänliga partifraktioner. De verkliga skillnaderna mellan vänster och höger hittar man utanför parlamentet och de har aldrig varit större. De återspeglar den historiskt oöverträffade klyftan mellan den fattiga majoriteten av mänskligheten och en militaristisk minoritet, med högkvarter i Washington, som åtnjuter makt och privilegier och som försöker kontrollera världens resurser.
En av orsakerna till att dessa mäktiga pirater kan härja så fritt är att den angloamerikanska intelligentian, i synnerhet författare, "människorna med röst" som lord Macauley kallade dem, är tysta eller medbrottsliga eller fega eller pladdriga, och därför också rika. Tankeväckande provokatörer dyker upp då och då, men det engelska etablissemanget har alltid varit enastående skickligt på att ta gadden ur dem och absorbera dem. De som vägrar att låta sig assimileras hånas som excentriker till dess att de anpassar sig till sin stereotypa roll och dess sanktionerade åsikter.
Undantaget är Harold Pinter. Det är bara han som inte är tyst och inte pladdrar, som är modig och gör sin röst hörd. Framför allt förstår han problemet. Lyssna på det här:
"Vi befinner oss i en fruktansvärd svacka just nu, ett slags avgrund, därför att utgångspunkten är att politiken har upphört. Det är vad propagandan säger. Men jag tror inte på propagandan. Jag tror att politiken, vårt politiska medvetande och vår politiska intelligens inte har upphört, därför att om de har det så är vi verkligen dömda till undergång. Jag kan inte själv leva så här. Jag har fått höra så ofta att jag lever i ett fritt land att jag banne mig tänker vara fri. Med det menar jag att jag tänker bevara min tankemässiga och själsliga självständighet, och jag tror att det är något som vi alla måste göra. De flesta politiska sys-
tem talar ett så vagt språk, och det är vårt ansvar och vår plikt som medborgare i våra olika länder att kritiskt granska denna användning av språket. Det innebär naturligtvis att man tenderar att bli ganska impopulär. Men åt helvete med det."
Jag träffade Harold första gången när han stödde den folkvalda regeringen i Nicaragua på 1980-talet. Jag hade rapporterat från Nicaragua och gjort en dokumentärfilm om sandinisternas anmärkningsvärda framsteg trots Ronald Reagans försök att krossa dem genom att illegalt skicka CIA-utbildade legosoldater över gränsen från Honduras för att skära halsen av barnmorskor och andra antiamerikaner. Den amerikanska utrikespolitiken är naturligtvis ännu mer rovgirig under Bush: ju mindre ett land är, desto större hot utgör det. Med det menar jag hotet från ett gott exempel, ett exempel som kan visa vägen för andra små länder som skulle kunna försöka minska sitt folks misär genom att förkasta USA:s dominans. Det som slog mig när det gällde Harolds engagemang var hans förståelse för denna sanning, som allmänt är ett tabuämne i Förenta staterna och Storbritannien, och det vältaliga "åt helvete med det"-svaret i allting som han sade och skrev.
Nästan på egen hand, tycktes det, lyckades han återinföra ordet imperialism i den politiska vokabulären. Minns att ingen kommentator använder detta ord längre; att yttra det på en offentlig plats var som att skrika "fuck" i ett kloster. Nu kan man skrika det överallt och folk nickar instämmande; invasionen av Irak skingrade tvivlen och Harold Pinter var en av de första som varnade oss. Han beskrev, helt riktigt, krossandet av Nicaragua, blockaden mot Kuba och massmorden på irakiska och jugoslaviska civila som imperialistiska illdåd. För att belysa det amerikanska brottet mot Nicaragua, när Förenta staterna avvisade en dom i Internationella domstolen som slog fast att USA skulle upphöra att bryta mot lagen med sina mordiska attacker, påminde Pinter om att Washington sällan respekterade internationell rätt; och han hade rätt.
Han skrev: "1965 sade president Lyndon Johnson till den grekiske USA-ambassadören, "Fan ta ert parlament och er konstitution. Amerika är en elefant. Cypern är en loppa. Grekland är en loppa. Om dessa två fortsätter att irritera elefanten så kan det hända att de blir mosade av elefantens snabel, ordentligt mosade ." Han menade det. Två år senare tog övers-tarna över och det grekiska folket tillbringade sju år i helvetet. Man måste ge Johnson ett erkännande. Han sade ibland sanningen, oavsett hur brutal den var. Reagan ljuger. Hans berömda beskrivning av Nicaragua som en "totalitär fängelsehåla" var en lögn i varje tänkbart avseende. Det var ett påstående som inte hade något stöd i fakta; det saknade verklighetsgrund. Men det är ett bra, slagkraftigt, resonansrikt uttryck som övertygade de tanklösa."
I sin pjäs Aska använder Pinter nazismens och förintelsens bilder och tolkar dem som en varning mot liknande "repressiva, cyniska och likgiltiga mordiska handlingar" av klienter till vapenexporterande imperialistiska stater som Förenta staterna och Storbritannien. "Ordet demokrati börjar stinka", sade han. "Så i Aska talar jag inte bara om nazisterna; jag talar om oss, och om vår uppfattning om vårt förflutna och vår historia, och vad den gör med oss i nuet."
Pinter säger inte att demokratierna är totalitära som Nazityskland, inte alls, men däremot att totalitära handlingar utförs av oklanderligt belevade demokrater och att dessa handlingar, i princip och till sina konsekvenser, inte skiljer sig mycket från dem som utförs av fascister. Den enda skillnaden är avståndet. En halv miljon människor mördades av amerikanska bombplan som i hemlighet och illegalt skickades till luftrummet över Kambodja av Nixon och Kissinger, vilket startade en asiatisk förintelse som fullbordades av Pol Pot.
Kritikerna har avskytt hans politiska arbete och ofta angripit hans pjäser med andefattiga argument och uttryckt sig nedlåtande om hans frispråkighet. Han i sin tur har förlöjligat deras tomma hån. Han är en sanningssägare. Hans insikter om det politiska språket ansluter sig till Orwells. Han bryr sig inte, som han själv skulle säga, ett skit om språkets konvenans, bara om dess sanna innebörd. I samband med det kalla krigets slut 1989 skrev han: "Under de senaste 40 åren har våra tankar varit insnärjda i ihåliga språkliga strukturer, en unken, död men oerhört framgångsrik retorik. Detta har, enligt min mening, inneburit ett nederlag för intelligensen och viljan."
Han accepterade naturligtvis aldrig detta. "Åt helvete med det!" Inte minst tack vare honom är nederlaget ingalunda ofrånkomligt. Tvärtom: medan andra författare har sovit eller pladdrat har han varit medveten om att människor aldrig håller sig stilla och att de nu börjar resa sig igen: Harold Pinter har en hedersplats bland dem.
John Pilger (Översättning: Tor Wennerberg)
