Bödeln & geniet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-11

LENNART BROMANDER läser om kulturälskaren Stalin och en missförstådd symfoni

Den mest betydelsefulla och omskrivna musikrecension som någonsin publicerats inflöt anonymt i Pravda den 28 januari 1936. Författaren var med all sannolikhet Josef Stalin själv. Han hade besökt Bolsjojteatern, sett Dmitri Sjostakovitjs hyllade opera Lady Macbeth från Mtsensk och blivit rasande. Verket passade varken Stalins personliga smak eller de idéer han hade om den för sovjetmänniskan lämpligaste tonkonsten. Därför var hans artikel nästan lika frän som de upprörda recensionerna varit vid verkets USA-premiär i New York året innan.

Sjostakovitj hade vid den här tiden ännu inte fyllt trettio år, men efter den fantastiska succé han redan som nittonåring haft med den första symfonin hade han inte bara den ryska utan hela musikvärldens ögon på sig. Sjostakovitj var den ryska musikens stora hopp, och att just han angreps i Pravda fyllde hela den ryska kulturvärlden med skräck. Alla väntade att en arrestering snart skulle följa. Så blev det inte, och Solomon Volkov försöker i en omfattande nyutkommen studie förklara varför: Stalin und Schostakovitsch, Der Diktator und der Künstler (utges samtidigt på engelska).

Volkov var vän till Sjostakovitj de sista åren av hans liv och känd som nedskrivare och utgivare av Sjostakovitjs memoarer. Här ger han inte bara en inträngande skildring av förhållandet mellan tonsättaren och diktatorn utan försöker ge en mer samlad bild av Stalins laddade förhållande till all kultur.

Hur intresserad av kultur var Stalin egentligen? Vanligen framställs han som en slug och brutal barbar, som rimligen inte kunde tänkas visa något närmare intresse för sofistikerad modern musik, litteratur eller konst. Så var det inte alls, visar Volkov. Medan Lenin föraktade konsten och likt en modern svensk kommunalpolitiker tyckte att kultur mest var en lyx som man kunde avstå ifrån när vård, skola och omsorg behövde pengar, hade Stalin en helt annan uppfattning. Rent privat älskade han opera och balett och läste mycket skönlitteratur. Man kan vara säker på att kulturpolitiska beslut alltid emanerade från Stalin personligen.

Han hade dessutom viss vördnad för den gamla ryska föreställningen om den sanne konstnären som en "gudsnarr", en siare med rätt och möjlighet att säga obekväma sanningar. Det var naturligtvis en respekt som var helt oförenlig med hans behov av total kontroll, och den ledde till ett märkligt inkonsekvent handlande mot kulturens utövare. Den genomgående milda behandlingen av den föga underdånige Sjostakovitj är ett tecken på att Stalin uppfattade honom som ett geni med gudsnarrsegenskaper.

Att Stalin verkligen såg konstnären så visar i ännu högre grad behandlingen av Osip Mandelstam, den ende författare som verkligen vågade sprida en skarpt stalinkritisk dikt. För detta arresterades han inte utan sändes i exil till Ural en tid. Stalin ringde personligen till Pasternak (som blev dödsförskräckt) och förhörde sig om hur Mandelstam mådde i exilen, varefter han fick rätt att återvända igen. När Mandelstam vid de stora utrensningarna 1938 ändå arresterades hände något lika märkligt. Stalin brukade gå igenom listorna på gripna prominenser och antingen sätta en etta efter namnet, vilket betydde avrättning, eller en tvåa för de mest uppenbart felarresterade - vilket betydde tio års fångläger. Mandelstam tilldelades det unikt milda straffet fem års fångläger men blev sjuk och överlevde inte resan dit. Allt talar för att Stalin personligen uppskattade Mandelstams uppriktighet och såg honom som en sann gudsnarr, medan han liksom andra diktatorer mest föraktade de många stövelslickande författarna.

När det gäller Sjostakovitj väntade Stalin uppenbarligen på rätt tillfälle att rehabilitera honom. Det kom året därpå med femte symfonin som officiellt kunde tolkas som en lojal musikalisk handling, även om Stalin säkert var insiktsfull nog att förstå Sjostakovitjs fortsatt självständiga hållning.

Sjostakovitjs femte symfoni blev snabbt en världssuccé och har förblivit tonsättarens mest framförda symfoni och ett av de mest spelade moderna klassiska verken överhuvudtaget. Samtidigt det kanske allra mest misstolkade. Här har Volkov en del nya och mycket intressanta uppgifter att förmedla. Ett par veckor efter uruppförandet inflöt en artikel i Pravda, signerad Sjostakovitj. I den artikeln står de famösa orden om att symfonin är "en sovjetkonstnärs svar på berättigad kritik". Enligt Volkov finns det mycket som talar för att artikeln inte är skriven av Sjostakovitj själv. Det var heller inget unikt under Stalin-tiden att man satte någons namn under en artikel eller skrivelse utan dennes medgivande.

I väst tog man glatt fasta på detta påstådda Sjostakovitj-yttrande, och snart började det presenteras som symfonins undertitel. Sedan har detta upprepats tusentals gånger i alla kommentarer till symfonin och starkt färgat tolkningen av verket. Särskilt av sista satsen, som ända till utgivningen av Sjostakovitjs memoarer 1979 uppfattades som bombastisk och schvungfull socialrealism. I Sovjetunionen visste man bättre. Där lyftes inte den dubiösa sentensen fram på samma sätt som i väst, och många ryssar, förmodligen också Stalin själv, uppfattade symfonin som djupt tragisk och den sista satsen som en vild dödsmarsch. Just Mandelstam skrev bekymrat strax före sin arrestering 1938 att han inte kunde acceptera detta så pessimistiska verk. Själv ville han till varje pris försöka se mer ljust på tillvaron - detta alltså om ett verk som i väst uppfattades som grällt optimistiskt.

Stalins accepterande av femte symfonin sågs av andra skapande ryssar med desto större lättnad. Att Bulgakov tog sig samman och åter tog upp arbetet med Mästaren och Margarita ser Volkov som en följd av de förhoppningar som började spira efter Sjostakovitjs rehabilitering.

Sjostakovitj fortsatte sedan så länge Stalin levde och även senare att odla sin förmåga att skriva musik som officiellt kunde tolkas på ett sätt, men som varje insiktsfull lyssnare uppfattade på ett annat. Det gäller inte minst den berömda Leningradsymfonin, vars första sats både officiellt i öst och allmänt i väst uppfattades som en skildring av tyskarnas angrepp på staden. Egentligen var symfonin koncipierad före det tyska anfallet och liksom den åttonde har den snarare sitt innehåll gemensamt med ett verk som Anna Achmatovas Requiem.

Ända fram till kommunismens fall utvecklade skapande östeuropéer konsten att "skriva mellan raderna", och ingen torde ha behärskat den konsten bättre än Sjostakovitj.

Solomon Volkov gör gärna antaganden, och i hans stora genomgång av Stalins förhållande till kulturlivet finns ett och annat som mer är förmodanden än säkra sanningar. Men han ger en fascinerande bild av det ytterst säregna personliga förhållande som rådde mellan bödeln i Kreml och tidens stora tonsättare och författare.

Musikhistoria

Lennart Bromander

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.