Översättare ger sig hen
Rilkes brev inte alls tidlösa
En gång i tiden såg man ned på entusiasm. 1600-talets diskussioner i England kring poesi menade att förnuftet måste hålla sådana känslor i styr. Poesin var regelstyrd och skulle hålla sig inom decorum. I dag anses entusiasm vara något positivt, även om den entusiastiske inte sällan anses bortse från oönskade konsekvenser som den mer nyktre förutser. En översättare bör till exempel hålla sin entusiasm i schack.
Leo Hallerstam är entusiastisk i förordet till sin översättning av Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet (Wolf & Theory). Han skriver att dessa tio brev är ”tidlösa”, vilket inte är sant. 1600-talet hade stått frågande inför Rilkes i grunden romantiska författarsyn. I dag har vi språkmaterialister som av andra skäl avvisar den synen på dikts tillblivelse. Rilkes vackra brev till Franz Kappus, skrivna mellan 1903 och 1908, bland annat när Rilke vistades i Skåne 1904, publicerades 1929 och har i dag ett både stilistiskt och existentiellt värde.
Hallerstams entusiasm medför viss risk. När han skriver i förordet att Helga Krooks översättning (1990) är ”onödigt svårgenomtränglig”, så faller åtminstone en del av den kritiken på Rilke själv. Att göra en ”modernare och något friare tolkning” kräver varsamhet, inte minst om man vill hävda textens aktualitet. En sak är säker, att låta pronomenet ”hen” komma från Rilkes penna är inte bara anakronistiskt, utan gör också översättningen tidsbunden. Det är sådana stilistiska strategier som får översättningar att åldras.
