Skamgreppet
Tv-serien som tar Norden med storm: Därför går det inte att värja sig mot ett gäng festande tonåringar
Jag hade precis fått ett eget förstahandskontrakt, min flickvän hade hjälpt mig att städa den gamla lägenheten och tömma förrådet för att någon ny skulle flytta in. Vi satt i bilen på väg mot andra sidan stan. Hon körde och jag satt bredvid och det var just den tid när vinterns mörker börjar bli kompakt på det där sättet som är omöjligt att värja sig mot.
Snön låg kvar i dikena, men på vägen hade den malts ner till slask som trycktes upp mot trottoaren. De enda ljusen kom från trafiksignalerna som växlade mellan grönt, gult och rött. Mest rött, kändes det som. Bilköerna var långa. Jag var trött. Hon med. Vi skulle flytta in i den nya lägenheten tillsammans, i Rågsved, där den svenska punken tändes för några decennier sen. Jag vet inte.
Allt hade plötsligt börjat kännas så vuxet, utan att jag hunnit protestera. Bil, lägenhet, en ny form av trötthet. Egentligen ganska behagligt, men också skrämmande.
Någonting höll definitivt, en gång för alla, på att gå förlorat. Vi kan ännu inte vara säkra på hur smärtsam den förlusten ska bli, om alls. Men den är ett faktum som många i min ålder måste förhålla sig till. Vissa är redan gravida och gifta på Instagram. Andra går fortfarande ut tre eller fyra gånger i veckan, men graden av entusiasm kan diskuteras.
I bilen pratade vi om den norska tv-serien Skam. Vi hade sett alla avsnitt som fanns tillgängliga på NRK:s hemsida, och jag sa att det började gå för långt nu, jag hade till och med börjat tänka på norska. Och vi repeterade ord som drittsekk (idiot), serr (seriöst), dust (dum), vors (förfest) och russebuss (studentbuss).
Varför vi tittat med nästan bulimiskt tempo var vi knappt säkra på själva, men vi är bara en droppe av de beundrare som spridits från Norge, och nästan i högre grad Danmark, till omkring femton andra länder. Sverige är som vanligt sömnigt när det gäller grannländernas kulturutbud, men när SVT sänder första säsongen kring jul pekar allt på att succén inträffar även här.
"Skam" handlar om ett gäng gymnasieelever i Oslo, som lever ett typiskt (norskt, det vill säga utsvävande) tonårsliv. Huvudperson varierar för varje säsong. I fokus står fem tjejer. Fylla, fester, intriger, sex, ångest, ensamhet, ja ni vet. Det har skildrats förr. Ibland blir det för mycket av ”och då sa han”, ”vem var det som”. Den sortens frågor och tillfälliga besattheter som knappt är intressanta för den kompis som lyssnar.
Ändå är framgången enorm. En förklaring till det har med seriens tillblivelse att göra. Regissören och manusförfattaren Julie Andem har använt sig av den så kallade NABC-metoden (needs/approach/benefit/competition). En forskningsmetod från Stanford-universitetet, som syftar till produktutveckling. Utifrån långa intervjuer med norska ungdomar har hon skapat ett antal karaktärer och händelseutvecklingar som uppenbarligen träffar exakt där de ska.
Jag och min flickvän satt stilla i köerna, vi pratade om huruvida Andems strategi var cynisk eller inte. Å ena sidan är det höjden av cynism, eftersom hon i sina intervjuer har identifierat att gymnasisternas stora oro är att inte kunna leva upp till samhällets högt ställda krav. Sedan gör man en serie utifrån en mall som är lika kompromisslöst steril som allt annat ungdomarna försöker anpassa sig efter.
Å andra sidan spelar det väl ingen roll så länge som kidsen relaterar. Att vi ens pratar om tillvägagångssättet som cyniskt beror på att man som tittare kan känna sig lurad. Är inte människan mer än några beståndsdelar som kan tillfredsställas om personen bakom idén lägger ner tillräckligt mycket tid och energi? Ja, så är det väl. Och att någon faktiskt har satt sig ner med de som serien ska skildra för att förstå deras värld, borde applåderas.
Det är kanske Skams tydligaste kännetecken, att den helt och hållet befinner sig på ungdomarnas sida. Antalet vuxna är lätträknade. I en signifikativ scen i tredje säsongen riktas kameran enbart på en lärares överkropp, där bröstvårtorna syns genom tröjan. Det är så som Isak och Sana märker henne. Tarjei Sandvik Moe (som spelar just Isak, huvudperson i tredje säsongen) har själv sagt att de som ligger bakom serien ofta vänder sig till skådespelarna för att be om råd. Hur skulle du reagera om det här hände? Är det trovärdigt?
Skådespelarnas funktion i offentligheten är förresten minimal. Moes uttalande kommer från ett av få framträdanden (Skavlan 16 sep). I stället har karaktärerna sina egna konton på sociala medier. Skärmdumpar och gruppchattar i Facebook. Webben är utgångspunkten och traditionell marknadsföring har nästan helt undvikits. Tittaren är på ett omedelbart sätt inkopplad i till exempel Nooras liv. Det påminner om vad som inom litteratur brukar kallas alt-lit. Kortfattat: texten har ofta större möjlighet till interaktion, de som berättar är digitaliserade och det syns i gestaltningen.
Att ha telefonen klistrad i handen är naturligt för så många att det på ett sätt vore förljuget att inte visa det. Skam löser det snyggt, ofta genom att sms ploppar upp samtidigt som scenen pågår. De tre punkterna som visas när någon skriver till en, blir en estetisk tillgång.
Korta klipp publiceras på sajten under veckan, för att slutligen fogas samman till ett avsnitt. Avsnitten är ibland en kvart långa, ibland femtio minuter. Ett närmast klaustrofobiskt närgånget perspektiv på några människoliv som många kan relatera till, så till den grad att karaktärerna kolliderar med verkligheten.
I Skavlan berättar Moe att han faktiskt är elev på Nissen Videregående, skolan där serien utspelas. Josefine Pettersen (Noora) är äldre än hon spelar, och berättar i sin tur att hon vid ett tillfälle blev utkastad från krogen. Både personalen och besökarna visste ju att Noora är sexton.
Titeln ska förstås genom den fantastiska öppningsscenen. Första avsnittet är ett av de mest sedda i NRK:s historia, och inleds med ett bildspel på festande, glada ungdomar. Ett idylliskt överflödskollage. Samtidigt högläser Evas pojkvän, Jonas, sin uppsats för att få hennes synpunkter. Han läser:
”Den globala mentaliteten rör sig mot fri världshandel och en ökad marknadsliberalism. En värld full av möjligheter. Där drömmar kan gå i uppfyllelse. Det ser fantastiskt ut, och det är fantastiskt. För en väldigt liten andel av oss. För det stora fattiga flertalet, för långt över halva merparten av världens befolkning betyder det kapitalistiska systemet bara en sak: död och lidande.”
En sak ska omedelbart erkännas. Jag hade aldrig kunnat formulera den där texten under gymnasiet.
Men jag känner igen det från mina småsyskon, hur deras intellektuella kapacitet kan tyckas parodiskt långt gången, barn med portföljer. Det gäller såklart inte alla gymnasister, bara den högpresterande elit som på sina håll frodas.
Ändå får de höra att det inte räcker, både från sig själva och från andra. Jonas erkänner och ser sitt ansvar, där han sitter högst upp i pyramiden. Men ingen av karaktärerna gör egentligen något av den här kunskapen, utom att få högsta betyg. Precis som i kollaget lever de för nästa fest, i ett bildspel som ser ut som ett lyckligt liv.
Som det tenderar att göra när man är sexton handlar allt om dem själva, och deras ofta triviala problem. Samtidigt är omvärlden synlig på ett smärtsamt skarpt sätt. Skam.
Med kirurgisk precision har Andem ringat in en specifik del av en generation som inte är min. Ändå blir jag nostalgisk. Ännu en förklaring till varför den når bortom målgruppen på femton år. Den sentimentala nerven är alltid närvarande.
Vissa saker minns jag. Vi som avlägsnar oss från den där tiden är nog rätt nöjda med att över huvud taget ha överlevt. Att taggas på fula bilder, bli utkastad från fester, spy tyst för att föräldrarna inte skulle höra, hångla mot en husvägg och gå hem ensam, somna på tunnelbanan, att inte släppas in.
Jo, ibland var det kul. Vissa av de där sakerna gör jag ju fortfarande. Det är det som är grejen. Det mesta är både enklare och viktigare nu. Rent objektivt vill ingen dyka ner i det där igen. Men saker kändes mer.
Bara en sån sak som att det där studentflaket representerade en absolut höjdpunkt av frihet, där framtidstron nådde sin peak. För karaktärerna i Skam är det russebussen som laddas med detta obeskrivliga värde. Snart ska Isak och Noora också se en vanlig buss med extra rolig ljussättning. Precis som vi ser störiga tonåringar som skvätter öl på rutan och saktar ner trafiken.
I bilen är mina fingrar skrovliga av rengöringsmedel.
