Erdoğan har övertaget – med god hjälp av väst
Världen har varit genant inställsam till autokraten i Ankara
Strax före valen sa den turkiske författaren och Nobelpristagaren Orhan Pamuk, att han vägrade att spekulera över söndagens valresultat i hemlandet. Pamuk ville inte riskera att göra sig till åtlöje.
Den restriktionen hämmade inte spelbolag, opinionsinstitut, medier, experter och västpolitiker. De önsketänkte om autokraten Erdoğans förestående fall.
I en demokrati skulle en politisk ledare inte kunna rädda sin makt efter att ha drivit nationens ekonomi i sönderfall, med svindlande inflation och växande fattigdom. Erdoğans katastrofala styre har varit dramatiskt värre än så. En jordbävning slet sönder de fuskbyggen Erdoğan och hans korrupte byggmästare låtit bygga och 50 000 dog, oändligt fler måste evakueras. Hjälparbetet var torftigt och långsamt.
Erdoğans stat styrdes det senaste decenniet med skräck, våld och paranoia. Hundratusentals avskedades, fängelser fylldes av oppositionella. Domstolar och medier blev redskap för Erdoğan. Den mäktiga säkerhetstjänsten MIT övervakade tillsammans med arméer, statliga och privata.
Erdoğans sunniislam laddades med nationalism. Drömmen var ett nytt osmanskt imperium.
Turkiets opposition var övertygad om att den kunde fälla Sultanen vid söndagens val. Men motståndet var illa organiserat. Det bestod av sex partier, med i huvudsak helt olika ideologier. Ledaren Kemal Kılıçdaroğlu är nationalist, sekulär och trogen det hundraåriga arvet från den auktoritäre nationsbyggaren Kemal Atatürk.
Kılıçdaroğlu förefaller hederlig och hans allians lovade att reformera den centralistiska presidentmakten för att återföra en viss parlamentarisk ordning. Något ekonomiskt program syntes inte, demokratireformer eller löften om kurdisk självständighet var knappt hörbara. Däremot lovade oppositionen motbjudande nog att deportera miljontals syrier, fler än Erdoğan.
Oppositionen förlorade klart parlamentsvalen och därmed ett trots allt betydande maktinstrument. Att nå en andra valomgång om presidentposten var en framgång men långt ifrån den väntade segern. Erdoğan har övertaget och kan lättare erövra väljare från den konservativa högern.
Västvärlden har underlättat Erdoğans framgångar. Ledarna, med visst undantag för USA, har praktiskt taget aldrig kritiserat hans diktatoriska styre. De har inte krävt att Turkiet deltar i sanktioner mot Putins Ryssland. Den bleke Natoledaren har accepterat Turkiets terrorbombningar i norra Syrien. Tystnad råder om Turkiets privata Sadatarmé, helt jämförbar med ryska Wagnergruppen och ständigt på krigsuppdrag i Libyen och andra delar av Afrika.
Väst och Nato har skyddat den kamp Erdoğan sagt sig föra mot terrorister, det vill säga i huvudsak mot kurder. Däremot har den av Erdogan understödda fascistorganisationen Grå vargarna kunnat arbeta fritt i Västeuropa.
Den svenska regeringen liksom Socialdemokraterna och Säpo har varit genant inställsamma till autokratens krav på underkastelse, också när den turkiske härskaren, ”Reis”, krävt deportationer från Sverige.
Omvärlden, Ryssland, Syrien, Nato och Sverige har visat Erdoğan respekt. Ett inte obetydligt stöd till autokraten i Ankara.
