För många i Sverige är döden alltid nära
Som kurdiskt flyktingbarn bär man alltid med sig både smärtan och skulden
Allt liv sker i dödens skugga. Nämn döden på en fikarast i Sverige och halva sällskapet kommer att sätta kaffet i halsen och den andra nervöst skratta. Den som är det minsta socialt bevandrad förstår snabbt att byta samtalsämne. I välfärdsnationen Sverige är konsten snart det enda naturliga rummet för samtal om döden, som annars mer eller mindre är förpassat till sjukhusrummen och kyrkan.
Dödssjuka människor vittnar om hur vänner undviker att möta deras blick och hur svårt omgivningen har för att röra sig naturligt i en döendes närvaro. Vi lever trots allt i ett land där större delen av statsbudgeten är reserverad för insatser och åtgärder som ska hålla oss inte bara levande och friska, målet är också att medborgaren ska vara trygg och gärna lycklig.
Som kurdiskt flyktingbarn introducerades jag tidigt till döden som en oönskad följeslagare för resten av livet. Den som tvingas på flykt från sitt hemland på grund av systematiska förföljelser kommer alltid att bära med sig en tacksamhet över att ha överlevt men också en skuld till dem som blev kvar. Familj och vänner som tvingas leva sin förgängliga tid under en regerande makt som använder sitt våldsmonopol till att godtyckligt döda människor, begränsa yttrandefriheten och stjäla gemensamma resurser som är avsedda att finansiera sjukvård, skola och andra samhälleliga investeringar som bokstavligen räddar liv.
Så länge jag kan minnas har döden med en viss regelbundenhet genom nyheter från de kurdiska delarna i Turkiet besökt min familj. Telefonsamtal om att släktingar dött av orsaker främmande och oacceptabla i en rätts- och välfärdsstat. Någon släkting har förlorat sitt spädbarn då hon inte hade råd att föda på sjukhus. En annan har fängslats och torterats till döds av den turkiska säkerhetspolisen, ytterligare en tog sitt liv när han kom ut ur ett turkiskt fängelse. En släkting har dött under bygget av en fastighet som sägs ägas av en av Recep Tayyip Erdoğans familjemedlemmar. Eftersom kraven på arbetsgivaren i stort sett är obefintliga lever frun och barnen i dag på släktingars välvilja för sin överlevnad. Vår familjs historia är inte på något sätt unik.
De omedelbara konsekvenserna av jordbävningen är bara den första fasen av katastrofen och den som intresserar medierna, men sedan flyttas ljuset till en annan del av världen. Vad händer i medieskuggan med de jordbävningsoffer som skadats men inte får vård? Vad händer med alla de familjer som mist sin familjeförsörjare och nu står helt utan inkomst i ett land utan socialförsäkringar? Kommer de att överleva vinterns kyla och hungern? Vad händer med de barn som inte kommer att få en utbildning nu när deras skola har jämnats med marken? Hur många barn har förlorat sina familjer och kommer att hamna på gatan och i utsatthet?
Att vara kurdisk flykting i Sverige är att likna vid ett schizofrent tillstånd. När kostnaderna för kollektivtrafiken i Sverige inte regleras utifrån ekonomiska förutsättningar blir jag upprörd och förväntar mig att regerande styre hålls ansvarigt för de konsekvenser prishöjningen får för fattiga familjer. En upprördhet som är sprungen ur och speglar en moralisk utgångspunkt om en kollektiv och grundläggande idé om rättvisa. Sverige är en utvecklad liberal demokrati och förväntas leva upp till åtagandet.
När nyheter från släktingar om situationen i de jordbävningsdrabbade områdena avlöser varandra infinner sig en uppgivenhet. Ilska förutsätter att mottagaren moraliskt förhåller sig till samma gravitationscentra och förstår sitt ansvar. Turkiet är inte en liberal demokrati och förväntningarna läggs därefter. I Turkiet där döden ständigt är närvarande i vardagen lider delar av befolkningen, ofta minoriteter och fattiga, av ett kollektivt trauma orsakat av generationer av fattigdom, förföljelser och förluster av kära som fått sätta livet till på grund av en regim som knappt förhåller sig till den egna befolkningen och om då som en börda.
Kanske är den svenska besattheten av ungdom och beröringsskräcken för döden en konsekvens av välfärdssamhället och snarare ett sundhetstecken.
