För dagens höger är kulturen en fiende
Den nya kulturministern ställs inför en omöjlig uppgift
Sveriges säkerhetspolitiska läge är det svåraste sedan andra världskriget, sa Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Personellt rustar han landet illa för en sådan tid. Ingen kan påminna sig att den nye utrikesministern Tobias Billström någonsin engagerat sig i andra internationella frågor än kampen mot invandring.
Utrikesutskottet ska ledas av sverigedemokraten Aron Emilsson och organisationen OSSE, med stor betydelse för europeisk säkerhet, ska företrädas av den något extremistiske Björn Söder, även han företrädare för det parti som uttryckt välvilja mot Putins styre.
Högertrion blir också ledande under det svenska ordförandeskapet i EU nästa år och under förhandlingarna om Nato-medlemskap. Den uppgiften underlättas av det löfte Kristersson gav till Erdoğan: Terrorister ska förbjudas i Sverige. Statsministern sa inget om vem som ska definiera terrorism.
Ulf Kristersson höll ett utmärkt tal i förhållande till sina sympatisörers förväntningar: en oändlig serie repressioner mot kriminella och dessvärre också mot invandrare, uteslutande beskrivna som problem och kostnader för samhället. Inte ett ord om att dessa invandrare eller personer med invandrarbakgrund bär upp avgörande delar av samhället, från vårdsektor till transporter.
Nu riskerar de bland mycket annat att få sin ”vandel” prövad och om något brister så kan utvisning vänta. De som tvingas fly från krig och terror ska behandlas enligt tredjeklassprincip; de ska ställas utanför trygghetssystem och vård.
Kristersson bekände lojalitet till ”folkhemsideologin” men hans ideologiska resonemang om invandring associerade oftast till Staffanstorps- eller Sjöbomodellen. Folkhemmet förutsatte ett stort mått av social rättvisa och jämlikhet. De begreppen var fullkomligt frånvarande i regeringsförklaringen. Det nya kodordet för sociala rättigheter är ”bidragsberoende”.
Miljöpolitik omdefinieras från att gälla global överlevnad till att handla om byggandet av nya kärnkraftverk. Löftet ges utan att för ett ögonblick kopplas till de gigantiska riskerna, till uranutvinningens villkor eller till sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen.
Nu ställs hon inför den omöjliga uppgiften att hävda kulturlivets behov mot finansdepartementets krav på besparingar
Kristersson knyter an till det som, enligt internationella statsvetare, förenar den nya högern: Nyliberal ekonomi och hårdhänt auktoritärt styre. Ambitioner att splittra löntagarklasserna, å ena sidan de infödda, å den andra sidan de invandrade, ”bidragsberoende och arbetsovilliga.”
”Vi ska inte föra den politiska kampen och valrörelsen om ekonomi, vi ska driva kulturkamp. En gång för alla krossa 1968 års idéer”, sa president Sarkozy redan 2007. Han fick många efterföljare, också i USA.
Den nya högerideologin väljer generellt kultur och kulturarbetare som fiender. Kristersson var på en gång återhållsam och provinsiell. Kulturen ska berätta om vår gemensamma svenska historia och en svensk kanon bör eftersträvas, sa han som en konservativ från 1800-talet eller en fullt levande sverigedemokrat från Sölvesborg. Vi borde i stället reducera den kulturella nationalismen och den inskränkande eurocentrismen.
Den nya kulturministern Parisa Liljestrand skulle kunna välja den sortens perspektiv, hon har andra erfarenheter än det svensknationella.
Dessvärre har Liljestrand aldrig verkat inom kultursektorn. Nu ställs hon inför den omöjliga uppgiften att hävda kulturlivets behov mot finansdepartementets krav på besparingar. Ett övergrepp mot både Liljestrand och kulturen.
Men, som Kristersson säger: Kulturarbetare bör satsa på att bli småföretagare.
