Spridda verk
Camilla Hammarström om en styckad Frihetsgudinna - och en utställning som pekar utåt och inåt
I kassan på Magasin 3 utbrister plötsligt entrévärden ”Högsta punkten på väg bli två”. För några sekunder virvlar orden runt medan jag söker efter ett sammanhang. När jag ber henne upprepa sig har jag redan börjat ana att det måste ha något med konsten att göra. Jo, mycket riktigt så är det ett verk av den brittisk-tyske konstnären Tino Sehgal. På hans uppdrag väljer entrévärdarna varje dag ut en ny rubrik ur någon dagstidning som de välkomnar besökarna med.
I detta lilla ögonblickliga rum av interaktion är det som verket This is new äger rum. Det består inte av annat än dessa uttalade rubriker och de inre bilder och frågor som flimrar till hos dem som möter dem. För min egen del hann jag se en bergshöjd i månljus och några oklara punktangivelser som på något vis korresponderade med en stjärnhimmel, innan sammanhanget klarnade och jag lite irriterat tänkte att konstnären gjorde det väl enkelt för sig. Både mina inre bilder och mina förbehåll blir naturligtvis en del av konstverket, som för mig djupnat ju mer jag tänkt över det.
Curatorerna Richard Julin och Tessa Praun har i On the tip of my tongue valt konstverk som pekar bort från själva utställningsplatsen. I enlighet med det finns katalogen i ljudform på Itunes och på konsthallens hemsida. Där kan man följa de samtal med konstnärerna som lett fram till utställningen. Ett av verken består dessutom av en serie av e-postbrev man kan anteckna sig för. Och Stina Nordenstams ljudinstallation presenterades på musikfestivalen Way out west under sommaren. Allt för att sprida utställningen i tid och rum.
Det verk som tydligast pekar bort från utställningsplatsen är We the people av dansk-vietnamesiske Danh Vo. Det består av delar av en fullskalig kopia av Frihetsgudinnan. Av de sammanlagt fyrahundra bitarna visas en handfull på plats. De andra delarna turnerar på olika platser i världen, så att den väldiga skulpturen aldrig visas hel. Delarna i koppar liknar abstrakta skulpturer, ett slags vindfång med sina stag på baksidan. Störtade drakkonstruktioner.
Detta tekniskt fulländade vansinnesprojekt öppnar sig för en mängd tolkningar av begreppen frihet och demokrati. Man kan tänka sig det som en kommentar till den nedmontering av mänskliga rättigheter som skett i spåren av kriget mot terrorismen efter elfte september, och en kritik av de interveneringar som USA gjort för att ”sprida demokratin” med våld i världen. Men det går också att läsa det som en analys av hur komplicerad den mänskliga samlevnaden är, hur krafter över hela världen måste samverka för att tillsammans skapa ett frihetsbegrepp som inkluderar alla människor på jorden.
Mer inåtvänd är kanadensiska Tamara Henderson som låtit sig hypnotiseras på olika platser i världen. Under varje hypnos designar hon en stol som hon sedan förverkligar som objekt. I objekten och en svit med filmer möter vi en sinnlig målerisk värld av surrealistiskt snitt. Leken med det omedvetna känns till intet förpliktande och det är oklart om den är en medveten replik till surrealisterna. Men som del av helheten fungerar hennes verk genom att vidga ytterligare rum som hänvisar till något bortom. Något som är utom räckhåll för vår överblick.
