Majoritetens diktatur
Helena Hägglund: Egypten behöver en riktig revolution
Den 28 januari 2011, ”ilskans fredag”, intog hundra- tusentals egyptier gatorna i Port Said, Suez, Alexandria och Kairo. Demonstranter brände ner polisstationer och myndighetsbyggnader och tårgasen låg tjock över Tahrir- torget. President Hosni Mubarak ut- färdade utegångsförbud i städerna. Samtidigt fängslades oppositionella som Mohamed El Baradei och Muslimska brödraskapets Mohamed Mursi. Egyptierna struntade i utegångsförbudet och USA:s president Barack Obama uppmanade både demonstranter och regim att avstå från våld.
Den 28 januari 2013 har ännu inget namn. Men Port said, Suez, Alexandria och Kairo brinner igen, militärfordon är stuckna i brand på Tahrirtorget, polisstationer i Port said likaså. Städerna omgärdas av undantagstillstånd som ger militären rätt att arrestera demonstranter som de vill. Presidenten har utfärdat utegångsförbud som ingen följer. USA:s president Barack Obama uppmanar alla parter att avstå från våld. Men varken Muhamed Mursi eller Mohamed El Baradei sitter frihetsberövade nu. Den förste kallar, i form av sitt presidentämbete, till dialog i sitt nya palats. En dialog som den andre, i sin roll som oppositionsledare inte deltar i.
De tusentals på gatorna, de som svimmar av tårgas, de som dödas av militärens kulor är samma som för två år sedan och de kräver samma sak som för två år sedan, bröd, frihet, rättvisa. En ny regim. Och precis som för två år sedan kallas de för ligister och kriminella av presidenten och hans anhängare.
Skillnaden nu är att presidenten har ett annat namn, är stödd av ett annat parti och har en folkomröstning bakom sig, en folkomröstning han vann med oerhört knapp majoritet.
Ändå är det just till den där ynka procenten över 50-procentstrecket som Muslimska brödraskapets anhängare sätter all sin tilltro. De mäter sin legitimitet i procent. I helgen har deras knappa majoritet legitimerat undantagstillstånd och militärt gripande och dödande av civila.
I december 2011 höll de sig borta från gatorna när andra revolutionärer krävde ett slut på militära rättegångar och ett slut på militär makt. De höll sig borta när andra revolutionärer mördades av militären. I stället yrkade de på snabba parlamentsval, väl medvetna om att de var de enda som var så pass etablerade att de kunde få majoritet i parlamentet.
Detta var långt innan den nuvarande oppositionen hade hunnit organisera sig. Muslimska brödraskapet fick majoriteten av rösterna i parlamentet. I december 2012 stångade Mohamed Mursi igenom en folkomröstning om grundlagen. Detta efter att många ledamöter i grundlagsgruppen hoppat av och stora kontroverser fortfarande rådde kring ett flertal punkter. Även i grundlagsomröstningen fick förslaget som Muslimska brödraskapet stod bakom, majoritet, så klart. Folket röstade för en grundlag för alternativet var ingenting.
I Mubaraks Egypten agerade militären självständigt, utan yttre inblandning. De hade makten att ställa civila inför militära domstolar. De hade en dold budget, dolda ekonomiska tillgångar och mycket politisk makt.
Hosni Mubarak gav sig själv total makt då han ansåg det nödvändigt. För utan hans absoluta makt skulle inflytandet av islamistiska grupper som Muslimska brödraskapet bli för stort. Han menade att det var det bästa för folket. Mubarak tillsatte domare i högsta domstolen för att kontrollera rättsväsendet. Hans parti, NDP, tillsatte redaktörer för alla statskontrollerade medier.
I december gav Mohamed Mursi sig själv i princip oinskränkt makt. Något han tog tillbaka en tid senare när han lyckats få igenom grundlagsförslaget. Han menade att denna manöver var för folkets bästa. I samma veva försökte han byta ut domarna i högsta domstolen, då de ses som rester från förra regimen. Militärens självständighet är densamma som tidigare, men nu är den befäst genom den folkligt genomröstade grundlagen. För en tid sedan tillsatte parlamentets överhus, som kontrolleras av Muslimska brödraskapets Frihets och rättviseparti, nya redaktörer för statsmedierna.
Mohamed Mursi har helt enkelt ärvt en statsapparat från sin föregångare, en statsapparat som han inte har något intresse av att förändra. För en förändring skulle kompromettera Muslimska brödraskapets makt.
Även om det finns en djup splittring mellan islamister och andra politiska grupper i Egypten i dag så står inte slaget mellan dessa. De som kräver presidentens avgång kräver egentligen en radikal förändring av det politiska systemet, eliminerande av militärens makt, eliminerande av möjligheten för en president att tillfoga sig absolut makt ”för folkets bästa”.
På gatorna i Port Said, Suez, Alexandria och Kairo handlar kampen egentligen om samma sak som den handlade om för två år sedan. Bröd, frihet, rättvisa. Även om talkörerna riktar sig mot den person som har makten för stunden, i dag Mursi, så är det inte honom eller Muslimska brödraskapet som de vill bli av med, på samma sätt som det inte var just Mubarak de ville bli av med tidigare (han var ändå på väg att gå i pension). De kräver en riktig demokratisk förändring. För innan total transparens och regler som omöjliggör korruption införs finns ingen egentlig frihet.
För att nå en sådan förändring krävs en riktig revolution. En revolution som gör upp med militärens makt i skuggorna och försäkrar sig om ett fritt rättsväsende och fria medier. Utan detta spelar det ingen roll vilket parti som har majoritet. Demokrati har man ändå inte.
Under de två år som gått sedan Mubarak avgick har det funnits en ständig oro om inbördeskrig i landet. Inbördeskriget har inte kommit, men det har inte heller revolutionen. Endast genom ett fullbordande av revolutionen kan en ny demokratisk stat skapas. En stat där inte majoritet är enda måttstocken för legitimitet.
