Till sjöss med nål och bläck
Svenskar älskar sina tatueringar
Tatueringstätheten i Stockholm med förorter överträffas bara av enstaka riken i Oceanien. I hela Sverige finns i dag bortåt en miljon tatueringar.
För hundra år sen sågs tatuering mest som avvikande, en asocial märkning. Det var bara bland sjömän som tatueringskonsten utvecklades och frodades. De olika motiven var symboliskt laddade och var stolta (och magiska) tecken för yrkesidentitet, erfarenheter och längtan.
I den trevliga och bildspäckade Svenska sjömanstatueringar får man veta allt om vad deras ankare, handslag och fullriggare, fjärilar och kompassrosor med mera betydde och berättade om dem som ristade in dem på armarna, på handryggen eller bröstet.
Somliga läser dagens trendtatueringar som klassmarkörer. (Vilken klass som menas är inte solklart). Sjömanstatueringen förr handlade främst om identifikation: ”Genom tatueringen nålades sjömansidentiteten fast.” Av bokens snygga urval av gamla foton att döma - väderbitna sjömän oberört uthärdande nålens smärta - fungerade tatueringen också som mandomsprov. Enligt tatueraren Doc Forest (Ove Skog) är sentimentala hjärtan så vanliga bland sjömän just för att det inte hotade deras manlighet utan snarare underströk deras tuffhet. Och för att män ombord hade svårt att tala om vad de saknade.
Boken är sammanställd av Mirja Arnshav och formgiven av Ludwig Haslberger. Den ges ut av förlaget Medströms tillsammans med Sjöhistoriska muséet i Stockholm, vars utställning på samma tema, Tro, hopp och kärlek pågår till i december.
