Dans med nya och gamla provokationer
DeSacre! en timme med hög densitet på kyrkbänken
Det är inte lätt att infria en undertitel som ”Om den politiska och estetiska protestens kroppsspråk”, men DeSacre! är inte långt ifrån. Efter en inbjudan från Weld gästspelar den österrikiska koreografen Christine Gaiggs dokumentära dansföreställning i Jacobs kyrka i Stockholm. Konceptet knyter samman två konstnärliga och kroppsliga provokationer - premiären av Igor Stravinskys Våroffer på 1913 och Pussy riots punkbön i Moskvas frälsarkatedral 2012.
Projektet är ödmjukt, ett undersökande av kroppens roll i skandalskapandet. Eller som Gaigg uttrycker det: ”gestikens vokabulär”, där Våroffer-koreografen Vaslav Nijinskij och Pussy riot förenas i dynamiken mellan det kraftfulla och det undergivna. Gaigg och medförfattaren Erich Klein talar från scenen och använder de sju dansarna som ett levande bildspel.
Mäktigast blir det när dansarna uppför Nijinskijs aggressiva koreografi och plötsligt infogar en rörelse ur Pussy riots aktion, komplett med färgglad rånarluva. För oss förtjusta i samplingar är det en fascinerande teknik som ger historisk svindel. De naturligt tredimensionella dansarna kan dessutom zoomas in och vinklas, videoklippen från aktionen återskapas och analyseras.
Vissa slutsatser är kanske väl banala, att stora konstnärer fängslats förr innebär trots allt inte att alla som fängslas är stora konstnärer. Men densiteten i den timme jag tillbringar på den hårda kyrkbänken är imponerande.
