En mästare är död
Peter Kadhammar: Torbjörn Andersson gjorde inte människor till illustrationer
Mästerfotografen Torbjörn Andersson är död. Han blev 72 år.
När jag bläddrar igenom hans monumentala bildmemoar Fem decennier, utgiven av Malmö Museer, slås jag än en gång av hans förunderliga bredd och närmast mystiska förmåga att kunna se situationer innan de inträffade: det är så en verkligt skicklig fotograf fångar sina bilder.
Jag vet inte om man kan öva upp den förmågan. Kanske är den medfödd. Men oavsett vad som är talang eller träning blir det inga resultat om man inte ligger i.
Det gjorde Torbjörn. Han gick ut på gatorna och torgen, han sökte upp människor i deras hem, och väntade på att bilden skulle komma. Han arrangerade den inte. Han gjorde inte människor till illustrationer, han skapade inga scener. Torbjörn lät de han fotograferade vara individer med sina egna öden.
Det betyder inte att han passivt registrerade. Torbjörn skildrade världen på sitt vis, på det sätt bara han kunde. Under tolv tretton år kuskade vi runt för Expressen. Kina. Bilden av den förtvivlat vrålande unge mannen som håller upp en blodig kamrat under massakern på Himmelska fridens torg. Torbjörn sa att han aldrig skulle ta en bättre bild. Den blev världsberömd. Kroatien. Bosnien. Porträttet av överste bödeln Ratko Mladic. Afrika. Mellanöstern. Östeuropa.
Sverige förstås. Även ett till synes enkelt porträtt av en läkare i en sjukhuskorridor gav Torbjörn en särskild lyster, ett djup som man inte visste fanns där.
Jag lärde mig att man inte bara kan se vem som är en skicklig fotograf. Man kan höra det också. Jag pratade med folk och gick runt och tittade. Alltid hörde jag ljudet från Torbjörns kameror, två Canon och en Leica med buckligt linsskydd.
Arbetet slukade oss från morgon till kväll. Alltför sällan hade vi tid att koppla av även om jag minns roliga kvällar i Kapstaden, Tirana och Berlin.
Alltför sällan? Nej, vi var lyckliga som hade ett så intressant och viktigt arbete. Jag hade också glädjen att få göra några reportage med honom sedan jag börjat på Aftonbladet och Torbjörn var frilans. När redaktionschefen Silow såg oss ropade han: Ni ser ju likadana ut! Kanske blir det så när man kamperat ihop så ofta och upplevt så mycken dramatik tillsammans.
Få människor åstadkommer så mycket under ett liv som Torbjörn Andersson. Han sörjs närmast av sin fru och två döttrar.
