Sluta tiga om de stulna adoptivbarnen

Kajsa Ekis Ekman: Adoptionsskandalen utreds världen runt – men Sverige lägger locket på

I Sverige bor det olagligt adopterade barn som är offer för människohandel. ”I stället för att utreda fallen, döljer svenska myndigheter vetskapen om barnens ursprung för dem själva och deras adoptivföräldrar”, skriver Kajsa Ekis Ekman.

I augusti publicerade jag uppgifter om att stulna barn från Kina adopterats till Sverige under början av 2000-talet. Sammanlagt rör det sig om runt sjuttio barn som kan vara offer för barnhandel. Femtio av dem förmedlades via Adoptionscentrum under Ulf Kristerssons tid som ordförande. Jag tog för givet att andra medier skulle ta vid och börja gräva i fallet.

I stället vidtog en kuslig tystnad. Ingen tidning, tv-kanal eller radio har ställt frågor om saken. När SvD gör ett långt reportage om hur Kristersson varit som chef nämns över huvud taget inte hans tid vid Adoptionscentrum, inte ens i faktarutan. 

Ulf Kristersson själv ansåg inte diskussionen värdig något mer än ett inlägg på Facebook, där han skrev att ”anklagelsen var grundlös och kränkande” samt att han ”inte kände till de händelser som hon beskriver.” 

Han fortsätter med att diskutera adoption i allmänhet, att ”Sverige har säkert inget felfritt system för internationell adoption” men ”om Sverige bara skulle kunna hjälpa barnhemsbarn från rika, demokratiska och transparenta länder att få en ny familj, så måste man vara ärlig och säga precis det: att man hellre ser att barn på förfärliga barnhem långt borta är kvar där.”

Kinesiska föräldrar efterlyser sina bort­rövade barn på en ambulerande skåpbil.

Men nu gällde det inte adoption i allmänhet. Det gällde inte barn som bodde på barnhem. Det gällde barn som stals från sina föräldrar av människohandlare för att säljas till barnhem och vidare till Sverige. Vi talar om organiserad människohandel, sanktionerad av kinesiska statstjänstemän, som uppstått för att möta efterfrågan från väst. 

Svenska adoptionsförmedlare har varit med och skapat detta genom att betala ut pengar till korrupta barnhem. Att Kristersson då hävdar att Sverige ”säkert inte har något felfritt system” är inte lite nonchalant, då han själv genom effektivt kampanjarbete lyckades stoppa de förslag som var avsedda att minska barnhandel i SOU 2003:49. Det är mycket möjligt att han inte visste – men som chef är det ens skyldighet att ta reda på hur det ligger till.

Ponera att det i stället rört sig om en vd vars företag handlat med stulna varor. Skulle han kunnat kandidera till statsminister utan en enda fråga om saken?

Huvudproblemet är nu inte Kristersson eller ens Adoptionscentrum. Utan att i Sverige bor det offer för människohandel vars biologiska föräldrar fortfarande letar efter dem. I stället för att utreda fallen, döljer svenska myndigheter vetskapen om barnens ursprung för dem själva och deras adoptivföräldrar. 

I rättegångsprotokollet från människohandelsdomen i Hunan står namnen på fyra av de barn som sålts av människohandlare och adopterats till Sverige. 

Jag har fått ut namnen och kontaktat Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd. Svaret jag fick var att de inte planerade att tala om detta vare sig för de adopterade själva eller för deras föräldrar, då det kunde vara ”känsligt.” 

När jag frågade om de kände till att barn har rätt till vetskap om sitt ursprung enligt FN:s deklaration om barns rättigheter, svarade de: ”Jo visst, men det kan ju vara skakande att få veta …” 

Detta är symptomatiskt för hur vårt land hanterar brott begångna inom adoptionsindustrin: locket på. Det är en hållning som blir alltmer ohållbar. Runt om i världen inrättas sanningskommissioner, Holland och Etiopien har stoppat alla internationella adoptioner, Australiens regering har bett om ursäkt till de familjer som tvångsseparerades, i Spanien har de ansvariga för barnhandel under Franco-tiden åtalats.

I Chile pågår just nu en brottsutredning med Sverige i centrum. Över sexhundra barn ska ha stulits från sina föräldrar under Pinochets diktatur för att sedan adopteras till Sverige med förfalskade papper. I centrum för det hela fanns en svensk anställd av Adoptionscentrum. 

En chilensk statlig utredning har gått till botten med adoptionerna som skedde under diktaturen. Representanter för de svenska adopterade bjuds in till Chile för att träffa politiker och för ett enträget arbete för att frågan ska uppmärksammas här.

Vad händer på den svenska sidan? Ingenting.

Om det vore svenska föräldrar som berövats sina barn, hade då samma tystnad rått?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.